Fartfylld resa genom tonårsvardagen

Dolly, den unga hjältinnan i Amanda Svenssons debutroman Hey Dolly, är döpt efter en viss silikonstinn amerikansk countrysångerska. Det är naturligtvis ett namn som förpliktigar, och Dolly känner verkligen att det är i USA hon hör hemma. Hon misstänker att dem hon tänker på som sina föräldrar i själva verket stal henne från en trädgård i Santa Monica när de var på bröllopsresa i Kalifornien, och att hon egentligen är ämnad att hänga på amerikanska rockklubbar och snorta kokain i glittriga världsmetropoler.

Är man arton och bor i Malmö är dock tillgången till såväl dekadens som glamour tämligen begränsad, och Dolly tillbringar större delen av sina dagar åt att fika med sina vänner och tala om de vanliga problemen - bristen på liv, svampinfektionerna de får av sina p-piller, och hennes missnöje med pojkvännen Mårten. Trots att hon tycker om att somna mot hans rygg är hon inte säker på att hon verkligen kan älska en kille som ett år efter studenten fortfarande bor hemma hos sina föräldrar och "vars definition på lyx och äventyr är en Statoil-cigarr på nyårsafton".

Då och då får hon emellertid besök av en rockstjärna som kallar henne baby och är så cool att det gör ont. Dolly är förstås den enda som kan se honom. Men vad spelar det för roll när han alltid säger rätt saker och dyker upp när hon som mest behöver honom? Hey Dolly handlar om den där tiden i livet då det mesta tycks handla om väntan, på något eller någon, eller allt. Livet. Kärleken. Framtiden. Sig själv - den man skulle vilja vara.

Dolly tar läsaren med på en fartfylld resa genom sin vardag, sin vänkrets, och in i sitt huvud. Hennes monolog är full av tvära kast och associationer och hon filosoferar om allt ifrån badkarssex ("Överskattat är bara förnamnet."), sitt bristande intresse för växthuseffekten och kvinnosaken ("Jag undrar om man kan vara feminist och hata kvinnor.") till vilken människa hon helst av allt skulle vilja ha som vaxdocka i sitt vardagsrum ("Burt Bacharach.").

Det är utan tvekan en rapp och underhållande debut som innehåller många träffsäkra iakttagelser och smarta scener. Till exempel när Dolly auktionerar ut sin väninnas oskuld på eBay, "för att på så sätt bevisa hur feta pengar hon är värd". Den är därtill anmärkningsvärt stilsäker. Dollys ordflöde kan te sig nog så ostrukturerat och spontant men Amanda Svensson har förmodligen filat en hel del på språket.

Den livfulla, färgrika ytan kan dock inte dölja det faktum att Hey Dolly egentligen är en ganska tunn berättelse som i slutändan säger ganska lite om hur det är att vara arton och tjej. Eller bara vara Dolly. Trots att hon är så frispråkig är det svårt att komma henne nära, och få veta vem hon egentligen är, bakom den kaxiga, självsäkra masken. Jag säger inte att det inte är intressant att få veta vad hon anser om till exempel fula barn och cineaster men boken hade utan tvekan vunnit på om läsaren också fått veta vad hon känner då hennes pojkvän lämnar henne, eller när hennes väninna försöker ta livet av sig. Denna brist på substans gör att den vindlande monologen ganska snart mest känns tramsig och forcerad.

Dolly själv förblir med andra ord lika plastig som hennes namn. Däremot blir jag faktiskt lite berörd av hennes vänner: Katrin, som tvångsmässigt rycker loss sina ögonfransar och till sist försöker begå självmord, och Emma, som har frätskador på tänderna och en pappa som är alkoholist. Ett av bokens mest minnesvärda kapitel - som tyvärr bara är fyra sidor långt - beskriver hur Dolly besöker Emma som är ensam hemma och därmed fri att hänge sig åt såväl sin anorexi som sin ångest inför pappans alkoholvanor: hon svälter sig och dricker whisky som hon sedan spyr upp.

Skildringen av hur Emma, mitt i deras samtal, plötsligt lutar sig över soffkanten och tömmer magen, och den självklarhet varmed Dolly accepterar väninnans beteende, är både dråplig och isande. Då, när bokens glättiga stil kontrasteras mot ett plötsligt nattsvart innehåll, händer det något med Hey Dolly och boken säger med ens mer om den verklighet som dagens unga kvinnor lever i än det mesta i samtidslitteraturen.

Hey Dolly kan faktiskt vara värd att läsa enbart för de fyra sidornas skull. Och kanske för den träffande bilden av hur man kan känna sig ibland, när ingenting riktigt går ens väg: "Som en tufsig liten nedsnorad hund som ligger under ett täcke som luktar svett och muffinssmulor."

Tramsig. Amanda Svenssons stil blir ibland tramsig.
Foto: Paul Ström

Fartfylld resa genom tonårsvardagen

Amanda Svenssons i dagarna utgivna debutroman Hey Dolly är rappt skriven men egentligen en ganska tunn historia om en tonårings liv och tankar, skriver Catrin Ormestad.