Färgstark roman om förlorad oskuld

Calixthe Beyala, född i Kamerun men bosatt i Frankrike, skriver om den ensamhet och isolering som är afrikanska invandrares verklighet i Paris. Det ständiga pendlandet mellan fattigdom och rikedom. Klyftan mellan människogrupper. Den förljugna fantasivärld som många invandrare bygger in sig i: "Vad säger man inte för att bevara sin heder?"Bokens huvudperson, Saïda, får ingen lycklig start i livet då hon föds i en muslimsk familj i kåkstaden Couscous utanför Kameruns huvudstad Douala. Innan hon hunnit lämna moderns kropp annonserar den lycklige fadern ut för hela kvarteret att han fått en son. När sanningen ganska omgående avslöjas vill han förklara detta som ett mirakel; ett könsbyte har ägt rum inför öppen ridå!En absurd världHennes oönskade existens och omständigheterna kring födseln liksom faderns benägenhet att skylla alla motgångar på Saïda kom att prägla hela hennes liv. Det kvarter i Couscous där hon tillbringade sin barn- och ungdom kännetecknades av blandkultur: folkslag från landets alla väderstreck, alla på flykt undan misären i byarna och i väntan på att få uppgå i "civilisationens klara vatten", dvs komma i åtnjutande av det liv som de före detta franska kolonisatörerna levde.En försmak av detta gavs när franska missionärer en fredag i månaden kom och delade ut mjölk utanför koranskolan, där de möttes av flaggviftande barn som sjöng och ropade Leve Frankrike! och Leve Jesus! och som så fort välgörarna åkt sjöng sina koranverser. Det drag av overklighet som händelser som denna hade blev liksom resten av deras liv: en värld full av absurditeter.Calixthe Beyala ger en medkännande och grotesk bild av en ung flickas tillvaro, kringgärdad av regler och tabun som upprättades av männen. Det som förväntades av henne var att bli en god hustru och mor; att kunna laga mat var en självklarhet, men det var inte så dumt att kunna läsa och skriva. Många män ville gärna ha en sådan kvinna.Vid 20 års ålder var Saïda fortfarande oskuld. Jakten på en lämplig make, som organiserades av i första hand hennes far, urartade i helt absurdistiska situationer och rann till slut ut i sanden. När fadern 15 år senare dog vidtog en fridfullare period. Modern såg äntligen ett slut på det begränsade liv hon levt och deklarerade för sin dotter: "Frihet! Inga mer tvång! Ingen man som tvingar på mig sin vilja i allt! Nu kan du säga vad du vill och vad du tänker, ingen förbjuder dig det längre. Jag ger dig din frihet. Gå, åk vart du vill! Jag vill leva resten av mitt liv för min egen skull!"Med denna välsignelse på fickan, och inte minst — med ett intyg på bevarad oskuld, utfärdat av kvarterets apotekare och doktor, med en tioårig giltighet, reser Saïda till Paris för att sälla sig till mängden av illegala invandrare.Efter två års arbete som hembiträde och barnpiga hos en landsman blir hon utslängd på gatan. Hon får ganska snart en ny arbetsgivare: "negerprinsessan och dignitären Ngaremba från Senegal, kristen animist, skrivare åt invandrarsamfundet i Belleville — där kunde en neger bli någon".Ngaremba har satt upp ett antal levnadsregler som hon med växlande framgång följer: att tjäna pengar för att slippa förödmjukelser, att inte betala skatt, att uppfostra sin sjuåriga dotter Loulouze på lämpligt sätt, att åtnjuta vissa förmåner och att utveckla Afrika. För att nå dessa mål hjälper hon till att skriva meritförteckningar, anställningsansökningar eller kärleksförklaringar med uppbådande av all den skapande fantasi hon besitter.Svingar sitt gissel åt alla hållDessutom driver hon Klubben för intellektuella afrikaner som funderar ut lösningar på problem som drabbar Afrika. "De bär kontinentens öde på sin rygg som snigeln bär sitt hus." Men någon större enighet råder inte på klubbens turbulenta möten. Calixthe Beyala svingar sitt gissel åt alla håll, fransmän såväl som afrikaner, kvinnor såväl som män får känna på de svidande rappen.Saïda stannar hos Ngaremba som någon sorts alltiallo, och med den intygade oskulden som en allt större börda. Den nya miljön ger henne emellertid nya insikter och erfarenheter. En varm vänskap växer fram mellan Saïda och Ngaremba. Men för den senare blir hoppet att "rädda" Afrika allt svagare.Så småningom lär sig Saïda att leva sitt liv utan att bara låta sig ledas av andras åsikter och krav. Och visst förlorar hon till slut oskulden — i alla avseenden — och fylls av en stark frihetskänsla och hopp: "Som alla afrikaner hade jag inom mig ett gränsland som skulle glömmas. Slut på slaveriet! Till ända med kolonisationen! Ingen mer neokolonialism!"