Aksel och Clara är unga och förälskade i trettiotalets Oslo. De umgås med bohemer och vill själva leva som konstnärer. Så snart de gift sig säger de upp sig från sina trygga jobb på banken. Clara får uppdrag som översättare och Aksel drömmer om att bli författare. Men hans romaner och skådespel refuseras och det unga paret får allt svårare att klara hyran. Samtidigt mullrar krigstrummorna ute i Europa. I april 1940 ockuperas Norge av tyskarna, judarna registreras och befolkningen tvingas ta ställning. Vissa ansluter sig till motståndsrörelsen, andra svärmar för nationalsocialismen. Aksel och Clara tillhör dem som går med i Vidkun Quislings parti Nasjonal Samling.
Sextio år senare reser deras barnbarn till Oslo för att ta reda på varför. Hon lever fortfarande med en känsla av skam och vill veta varför farföräldrarna handlade som de gjorde. Var de rädda? Var de naiva? Var de nazister? Hon inser snart att biografiska fakta och gulnande fotografier inte är nog; den information som finns i arkiven berättar inte vad de tänkte och kände. Det enda sättet att förstå är att släppa berättelsen fri, och på diktens väg försöka komma dem nära.
Oline Stigs debutroman, den i dag utgivna Jupiters öga, är en fiktiv berättelse baserad på hennes farföräldrars liv. Skildringen av Aksel och Claras liv, från trettiotalets depression till efterkrigstidens Norge, varvas med glimtar av hennes sökande i Oslo och personliga reflektioner.
”Vad är en människas åsikter?” frågar sig författarens alter ego. ”Hur formas de? Går de att förstå i efterhand eller står historien alltid i vägen?” Diskussionen om detta förs dock framför allt i mellanspelen i nutid. Berättelsen om Clara och Aksel handlar i stället om hur den unga, drömmande idealismen stelnar i desillusionerad och depraverad medelålder, och Jupiters öga är i första hand en roman om kärlek och drömmar, livsval och besvikelser.
Samtidigt är det en berättelse som behöver den dokumentära inramningen. Oline Stig vägrar att hitta ursäkter för sina farföräldrar, vägrar att frånta dem deras moraliska ansvar. Det finns ju trots allt, som hon skriver, de som visste bättre – de som inte lockades av fascismen. Detta får emellertid till följd att hon beskriver Aksel och Clara med en kyla och brist på sympati som också gör det svårt för läsaren att engageras av deras öden. De blir aldrig så levande eller så nyanserade som man hade önskat, och de frågor som ställs får aldrig något svar.
Det är utan tvekan ett intressant ämne som Oline Stig har valt och hon ger en tänkvärd och inkännande beskrivning av det komplicerade förhållandet mellan individen och historien. Hennes bok visar tydligt hur omöjligt för den enskilda att se sig själv i de stora sammanhangen, och att besluten som fattas oftast är slumpartade och godtyckliga. Till och med när det gäller ett medlemskap i ett nazistiskt parti. Framför allt får Jupiters öga läsaren att känna att även om det inte alltid går att hitta en förklaring så går det kanske ändå att förstå varför människor handlar som de gör.