Ebba Witt-Brattström har under en tid visat rätt starkt missnöje över att dagens unga feminister saknar tillräcklig kunskap – om kvinnorörelsens historia i allmänhet och om de saker 70-talsfeministerna och Grupp 8 uträttade i synnerhet. Nu gör hon något åt det genom att själv skriva berättelsen om sitt sjuttiotal. Jag tycker att det är bra.
För hon har delvis rätt. Den kamp som de förde och de landvinningar på feminismens område som de gjorde, riskerar att glömmas bort. Konsekvensen av det är något betydligt allvarligare än att några kämpars arbete ramlar ur det kollektiva minnet, även om också det är djupt sorgligt, nämligen att vi riskerar att ta våra rättigheter för givna. Naturligtvis behöver vi påminnelser, och som sådan är Å alla kära systrar! utmärkt. Men hur kampen ska föras vidare, får nog dagens unga feminister komma på själva.
Jag hade hoppats att Å alla kära systrar! skulle bli den bok som tog mig tillbaka till den syn på Ebba Witt-Brattström som jag hade när jag var nyväckt feminist i kölvattnet efter Fittstim 1999. Då bjöd vår nystartade feministiska gymnasieförening in henne som föreläsare – för att hon var ett självklart namn. Så mycket feminist man bara kunde tänka sig, imponerande skarp och intellektuell. När jag blev student i både genusvetenskap och litteraturvetenskap fortsatte Ebba Witt-Brattström att vara ledstjärna. Hennes avhandling om Moa Martinson är fortfarande en av de bästa akademiska böcker jag läst, och i Ur könets mörker finns flera strålande essäer.
Men jag blir besviken. Ebba Witt-Brattström har ofta påtalat att hon orättvist anklagas för heterosexism, och här har hon ett utmärkt tillfälle att reda ut och nyansera den bilden. Hon lyckas inte ta vara på det. Witt-Brattström brinner för en majoritetsfeminism, i vilken alla slags feminister ska kunna gå samman och driva de viktigaste, gemensamma frågorna. Men att det råder delade meningar om vad som är viktigt och gemensamt, bryr hon sig mindre om. Enligt henne verkar det kort sagt vara samma frågor som Grupp 8 brann för, formulerade på samma sätt och med samma slags lösning i sikte. En sådan majoritetsfeminism blir, tvärtemot sitt syfte, exkluderande.
I många avseenden är hennes bok uppiggande, den väcker något slags latent aktivist inom mig som vill ut och skandera på gator och torg och den får mig att längta efter att höra till ett större, gemensamt projekt. Andra gånger är det så nedslående att jag får tårar i ögonen. För att jag blir ledsen, för att jag tycker att hon är oaktsam mot andra människors sätt att leva sina liv och forma sina politiska ståndpunkter.
För det blev tydligt redan när hon lämnade Fi – i ett tumult som verkligen inte gynnade feminismen, och som missköttes av alla inblandade – att Witt-Brattström inte har mycket till övers för den falang av feminismen som föregås av prefixet queer. Det vore orättvist att inte lyfta fram att Ebba Witt-Brattström viker förhållandevis mycket utrymme åt att berätta om lesbiskas del i Grupp 8, och vid något tillfälle refererar hon till dokument där hon understrukit vikten av att rörelsen synliggör dessa frågor. Jag tror alltså inte att Witt-Brattström är vare sig särskilt illvillig eller fördomsfull. Däremot är hon vårdslös med sina formuleringar. I en intervju med åttan Inga-Lisa Sangregorio beskriver hon henne som en av ”få som vågar försvara heterosexuell parbildning idag”. Det är som om Siewert Öholm höll i pennan.
Vid ett annat tillfälle skriver hon om den sjuttiotalets föräldraideologi som handlade om barnets rätt till en pappa – ”gärna två mammor, men alltid med en pappa”. Utan övriga kommentarer, och så får man den där beska bismaken i munnen igen. Gäller den ståndpunkten fortfarande, har inte Ebba Witt-Brattströms syn på frågor om familjebildning ändrats sedan dess? Här kunde hon gärna få vara tydligare, och därmed varsammare.
Den invändningen gäller för övrigt för hela Å alla kära systrar! Den är både nostalgisk och romantiserande, och de uttalade försöken till självkritik räcker inte riktigt till. I vilka frågor har Ebba Witt-Brattström ändrat ståndpunkt, om hon alls har det? Läsningen av Å alla kära systrar! ger inget som tyder på att hennes analysmodeller från sjuttiotalet har uppdaterats. Å ena sidan förstår jag henne – många av gårdagens problem är också våra – å andra sidan tycker jag att det är skrämmande. Feminismen måste utvecklas, följa med i sin tid.
Att mycket känns daterat är inte ett problem i sig. Jag visste redan på förhand att jag skulle känna mig alienerad inför hyllningarna till kvinnokroppen och underlivsromantiken, där betraktandet av såväl ägglossning som moderkaka beskrivs som något vackert. Lika förberedd var jag på att rodna inför kampsångerna, rollspelen och de lite tramsiga inslagen (beskrivning över hur man stickar en pungvärmare till exempel). Men det är kanske främst en fråga om personligt lynne att jag har svårt att identifiera mig med den kollektivism som utmärker Grupp 8.
Ebba Witt-Brattström verkar dock inte ha tappat tron på systerskapet. Hon vill att unga ska lära av gamla, och hon vill att gamla ska delta i de ungas kamp. Där är vi rörande överens. Men det är inte möjligt förrän vi accepterat att alla kära systrar inte delar samma världsbild