Fantastisk skildring under ytan

Genom Janet Frames författarskap löper sökandet efter en hemvist. En trygg plats. Där känslan av rotlöshet, av osäkerhet bleknar. Och även om hennes berättelser är djupt förankrade i det nyzeeländska landskapet, handlar detta sökande inte så mycket om en geografisk plats. Inte om ett hem i bemärkelsen ett trivsamt stenhus i en sluttning mot Stilla havet. Utan om ett mentalt tillstånd. En frid.
Ett allmängiltigt tema, måhända, detta sökande efter själslig ro. Krafsar inte osäkerheten i oss alla ibland. Rädslan att inte räcka till, inte svara rätt, inte duga. Den där ogripbara, molande känslan som bor granne med självföraktet.

Jo, allmängiltigt, utan tvekan. Men, vågar jag påstå, för vissa mer akut än för andra. Mer blottat, mer utsatt. För dem där rädslorna ständigt hotar att ta över, ligger där och gnager, den skärande oron: jag vet inte vem jag är och hur jag ska bete mig.
Just där, mitt i den oron, befinner sig ofta Janet Frames karaktärer. Mitt i identitetsuppluckringen, förvirringen och den sociala oförmågan som i samhällets ögon riskerar att tippa över till det onormala.
Men också: mitt i kampen för att foga samman jaget igen. Hitta den där friden som för det mesta tycks ouppnåelig. Och är inte det ett styrkebesked, om något? Att sökandet aldrig upphör.

I Janet Frames postumt utgivna roman Mot ännu en sommar (skriven redan 1963) kämpar författaren Grace Cleave mot isoleringen i en lägenhet i London. Skrivandet har gått i stå. Journalister frågar frågor omöjliga att besvara: "vad handlar dina böcker om?" Det är kallt. Det är ensamt. Det är oroligt, och långt till Nya Zeeland som hon lämnade för ett par år sedan. Hon glider in i fantasier, ser sig som en flyttfågel, på flykt, svävande. Men utan flyttfågelns säkra navigering över jordklotet. Här, i Grace Cleaves gestalt, är det en mer tilltufsad fågel som flaxar omkring, utan en välfungerande inre kompass.
Och trots att hon egentligen inte vill, tackar Grace Cleaves ja till en inbjudan om att spendera ett veckoslut hos några flyktigt bekanta. Ångrar sig genast. Egentligen kan hon inte tänka sig något värre. Men känner sig tvungen att åka nu när hon har lovat.
Helgen blir ett enda långt och plågsamt försök att förhålla sig till "det normala". Att anpassa sig till det sociala spel som kallas familjeliv. Umgås. Säga något. Grace Cleave formulerar sina meningar i förväg, men lyckas ändå inte uttala det hon tänkt. I stället känner hon sig bortgjord. Oförmögen, och fylld av skam, trots värdparets välvilja och försök att komma henne till mötes. Hon drar sig tillbaka till sitt rum, men även in i minnet. Tänker på Nya Zeeland. Uppväxten, föräldrarna, säckpipan, tandvärken, det bekanta, något att hålla fast vid.

Man skulle kunna kalla Mot ännu en sommar för en ganska oansenlig berättelse. Stillastående. Inget storslaget händer, bara Grace Cleave som våndas och minns och längtar bort. Och timmarna drar sig långsamt fram genom dagen.
Samtidigt är det en fantastisk skildring av en människa instängd i sin egen förvrängda självuppfattning. Som flaxar och vinglar utan att få luft under vingarna och vanmakten bara växer, rädslorna bara ökar. Alltmedan livet blir än mer syrefattigt och begränsat.
Det är svårt att vara Grace Cleave, men lätt att vilja följa henne vidare genom romanen. Som läsare belönas man med den lågmälda humor som Janet Frame så väl behärskar, självdistansen. Den där blicken som betraktar världen på sitt drastiska, milt absurda vis. Därtill får den språkliga glädjen texten att skimra. Det är helt enkelt kul att läsa Janet Frame, lustfyllt.

Mot ännu en sommar skrevs alltså 1963, ganska tidigt i Janet Frames författarkarriär och drygt tjugo år före den självbiografiska trilogin Till landet är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden som blev hennes internationella genombrott. Skälet till att romanen inte ges ut förrän nu, sägs vara att Janet Frame ansåg den vara "för personlig", och omöjlig att publicera under hennes livstid.
Vad detta "för personlig" står för är svårt att säga. Kanske handlar det om hänsyn till paret som beskrivs, den skildrade helgen lär ha verklighetsbakgrund. Men låt mig också spekulera i (med den risk för övertramp som det innebär) att Janet Frame, med sin vassa självkritik och extrema känslighet för språk och sin egen integritet, inte tyckte att romanen höll språkligt, trots allt. Och att den därmed fick något obehagligt över sig. Blev för mycket av ett utlämnande råmaterial, kanske. Men enligt Janet Frame Literary Trust, som publicerade manuskriptet på engelska 2007, förväntade hon sig en postum utgivning. Jag hoppas att det stämmer. Och själv är jag betagen. Märker inga störningar, inget "privat".
Senare, med självbiografin, skulle Janet Frame hitta det språk som helt och fullt bar hennes egna upplevelser. Då hade hon också kommit till insikt om hemvisten, och var den fanns. Att hennes "plats" var i skrivandet. Hon behövde inte behaga, försöka passa in. Inte söka sig till något särskilt land eller stad. Bara skriva.

Fantastisk skildring under ytan

Inget storslaget händer. Men under ytan är kampen intensiv. Anna Ehn blir betagen av den nyzeeländska författaren Janet Frames roman Mot ännu en sommar - och har kul.