Fångvaktaren är också en fånge

Täta perspektivbyten präglar den tyska författaren Andrea Maria Schenkels roman Bunker, snabba skiften mellan huvudpersonernas röster, mannens och kvinnans. Fragment läggs till fragment, scen läggs till scen och fram träder en berättelse som rör sig både framåt i nuet och bakåt i minnet. Det är en rapp och effektiv teknik, tempohöjande i en bok som kallas kriminalroman men som inte drivs av deckarens traditionellt dramatiska intrig. Utan som snarare utvecklar sig till en studie av fångenskap och vad som händer med en inspärrad, hotad människa. Och med den som spärrar in.

Här handlar det om en man som överfaller och kidnappar en kvinna. Man anar att det inte är en slump att just hon har valts ut som offer - han känner till henne sedan tidigare, har skuggat henne från sitt fönster. Han för henne till en kvarn, en gammal byggnad i skogen där han själv växte upp med sin våldsamma och paranoida far. Som i sin tur stängde in modern, slog och drev henne in i döden. Och som byggde sig en egen bunker på gården, där han tog värn mot omvärlden.
Nu befinner sig mannen och kvinnan där, i en liknande sluten situation och kvinnan utsätts för en terror av ovisshet, hot och plötslig vänlighet och omtanke.

Mannen och kvinnan skildras inifrån, i första person. Inget konstigt med det. Men den här gången är det något som svajar. Visserligen får man en intressant bild av personerna genom den andras blick. Men samtidigt lider texten av skiljeteckensfrossa, alla utropstecken som präntats dit för att förstärka och framhäva starka reaktioner och svängningar. Som om författaren inte riktigt litar på att känslorna går fram i det valda perspektivet. Synd. För nu blir det ganska irriterande: "Jag fryser, jag måste ut härifrån! Ut! Ut! För i helvete, sitt inte här och tyck synd om dig själv! Försök komma ihåg!"

Det bidrar också till min - under läsningen alltmer pockande - tanke att i den här texten är byggnadsställningen alltför synlig, själva konstruktionen som man helst vill att författaren ska trolla bort i sin gestaltning.
Bäst är Bunker i sitt rotande i fångenskapens psykologi. I skruvandet ner i bunkerns syrefattiga mörker. Inte minst intressant är mannens öde. Han är fångvaktaren, men också själv en fånge. Bunden vid sitt arv, sina mönster, vid att upprepa sin fars handlingar och på något absurt vis tro att han gör det rätta.

Ibland glider berättelsens båda röster lite grann ihop, och är svåra att skilja från varandra. Man är inte helt säker på vem som talar. Kanske är det också meningen. Båda är inspärrade, båda är fångna. Kanske är vi alla?

Fångvaktaren är också en fånge

Sverigeaktuella Andrea Maria Schenkels suggestiva roman Bunker rotar i fångenskapens mekanismer. Men själva konstruktionen är för synlig, skriver Anna Ehn.