Fängslande om liv och teater

Regissören, skådespelaren och regiprofessorn Lennart Hjulströms medverkan vid ett av seminarierna i Göteborg i september var det allra bästa inslaget under hela Bokmässan. Här uppträdde någon som vet hur man tar en hel kongressal i besittning, fyller den med närvaro och förtroenden som sutte var och en i publiken alldeles intill. Och som tillsammans med sin dotter Carin Hjulström-Livh såg till att uppmärksamheten var på topp så länge programmet varade. Mera sådant vore en nåd att stilla bedja om.I höst debuterar Uppsalabördige Lennart Hjulström med sin första prosabok. Den heter Slanten i vanten, en titel som går tillbaka på en barndomsupplevelse från krigsvintrarna här i Uppsala, när professorssonen och den blivande teatermannen sprang Jernbrogatan fram till Lindgren & Janssons speceriaffär på Öfre Slottsgatan för att handla åt sin mamma. Tvåkronan i den på utsidan isiga tumvanten dinglade och slängde och snuddade då och då till vid fingertopparna. Det var ett ansvarsfullt uppdrag. Sedan dess har Hjulström återvänt till upplevelsen varje gång han behövt fylla på i trygghetsreservoiren. "Nu nuddar jag slanten" har blivit ett mantra som hjälpt honom igenom många svårigheter. Men också en återkommande fråga när villrådigheten sätter in: vilken är uppgiften med mitt liv?Att döma av rapporterna under hand i boken om dess tillkomst har mantrat kommit till nytta även nu, vid sammanfattningen av ett fängslande teaterliv med många minnen, alltsedan det inleddes vid tidig ålder. Det var pappans respektfulla men lika mycket njutningsfyllda som avspända umgänge med böckernas värld som satte sina särskilda spår. Pappan med sprättkniven i gungstolen och fnaset på byxorna skapade ett slags vördnad, stänk av avundsjuka och en känsla att böcker var något svårt. Då och då kommer Hjulström på sig under skrivandets gång med att anspråken får honom att spänna sig för mycket. En reaktion som han återför till dessa tidiga barndomsupplevelser.Annars var inträdet i den uppsaliensiska verkligheten utanför professorshemmet bryskt nog. Den genom fönstret synliga gården nedanför våningen var hans första scen. Där hamnade han, slagen blodig och medvetslös, sedan han inte släppte lassot somhade kastats och fastnat runt en äldre pojke. Senare väckte läsningen av Swedenhielms i klassrummet på Skrapan smak för det teatrala livet. Rune Eks sommarrevyer gjorde sitt till. Och inte minst Mäster Olof med Ernst-Hugo Järegård 1957 på Upsala stadsteater. Det var för övrigt en föreställning som, oavsett bristerna, kom att sätta livsavgörande spår hos flera än Lennart Hjulström! Lätt att känna igen är även dennes sätt som mycket ung att lära sig läsa upp och ner mitt emot en äldre bror, somjust hade börjat skolan.Efter avbrutna medicinstudier började Lennart Hjulström sin egentliga teaterbana som elev vid dåvarande Göteborgs stadsteaters elevskola. Och därmed kommer hans bok också in på det spår som sedan dominerar fram till slutet: de kreativa ögonblicken då en roll uppstår. Vare sig det är frågan om att göra en gran, en flugsvamp eller en clown. Eller en skådespelares yrkesskavanker som tar sig uttryck i ett ständigt själviakttagande. Och från alla åren som regissör: hur en föreställning kommer till, från ursprunglig idé, förberedelser och kollationering till mötet med publiken vid premiären.Det sistnämnda blir särskilt intressant när Hjulström berättar om de nya teatervindar som svepte fram på 1960-talet och som på någ­ra år hade förändrat scenkonsten i grunden. Dit hör folkteatertanken med ambitionen att nå en så bred publik som möjligt, vilket fick omedelbara praktiska genomslag under tiden som teaterchef på Folkteatern i Göteborg. Som en milstolpe för den egna utvecklingen i dessa sammanhang anger bokens författare uppdraget att dramatisera Folke Fridells roman Död mans hand, som nästan inte innehåller någon dialog alls.Det är åtskilligt av 1960- och 70-talens teaterdebatt som kokas ner till en praktisk, hanterlig nivå i dessa avsnitt som rymmer sam­arbete med bland andra Agneta Pleijel i hennes roll som dramatiker. Och med Gunilla Nyroos, som därtill är hans livskamrat. En fest för ensemblen tillsammans med den tekniska personalen under dessa år ställer alla frågor om demokrati, jämlikhet och den politiska verksamheten på sin spets. Det är också under denna tid som familjelivet förändras, något som skildrasbåde varligt och med stor uppriktighet.Minnena blir till årsringar alltmedan tyngdpunkten i boken förskjuts hän mot de många åren då författaren helt ägnade sig åt regi. Här finns åtskilligt att ta fasta på för en teaterintresserad allmänhet om vad som händer när ambitioner, vilja och avsikt hos en enskild skådespelare möter det okontrollerade och oväntade.Lennart Hjulström berättar, ger exempel och redovisar många av de problem som är förknippade med en teaterföreställnings tillkomst. Som regissör måste han vara så nära idealet för en sökande skådespelare det går att komma. Av hans ödmjukhet, förmågaatt lyssna och avsaknad av prestige kan säkert många i arbetsledande befattning lära sig åtskilligt. Den som från kritikerbänken varit åsyna vittne till de färdiga resultaten kan ibland ana hur det måste ha gått till. Här lämnar regissören ut sina hemligheter utan att blinka.Men allra mest är det en vitt­omfamnande teaterbok om scenkonsten ur dess flesta aspekter, som Lennart Hjulström skrivit. Som sådan har den stora utsikter att ge åtskilliga impulser till nya upptäckter hos alla som någon gång vågat utsätta sig för och tagit intryck av den konstform som ­­i ­sina allra bästa stunder når högre än något annat mänskligt uttryck. Scener från teatern och livet har författaren valt som undertitel till sina nedslag ur sin rika erfarenhetsbank. Om det finns någon motsättning i en sådan uppdelning, märks den i varje fall inte i den här överflödande, innehållsdigra framställningen. Hos teatermänniskan Lennart Hjulström är liv och teater ungefär samma sak.