Fängslande metamorfoser

En ny bok:Jeffrey Eugenides: Middlesex (Norstedts, sv övers Hans-Jabob Nilsson)I fjärde boken av sina Metamorfoser förklarar Ovidius intersexualitetens uppkomst. Afrodites son med Hermes, Hermafroditos, skriver han, tog sig en dag ett dopp i nymfen Salmakis källa. Nymfen blev häftigt förälskad i den sköne ynglingen, överföll och omfamnade honom så hårt att de smälte samman till en enda, dubbelkönad varelse.I dag har myten ersatts av genetiken, men när hermafroditen Cal (född Calliope) Stephanides, berättarjaget i Jeffrey Eugenides fiktiva självbiografi Middlesex, invokerar sin homeriska sångmö att sjunga om den recessiva mutationen på hans femte kromosom, så för det honom lik förbannat tillbaka till mytens ursprung: Olymposberget i Grekland.Genetisk rundgångHär levde hans farmor och hennes bror i en isolerad bergsby, lyckligt ovetande om den ovanliga gen som familjen kånkat runt på i generationer, tills det turk-grekiska kriget drev dem på flykt till USA 1922. Syskonen flyr hals över huvud från det brinnande Smyrna, råkar i villervallan förälska sig i varandra och kliver i land på Ellis Island som man och hustru. Resultatet av detta incestuösa äktenskap blir en son, som sedermera gifter sig med deras kusins dotter. När dessa i sin tur får ett barn blir den genetiska rundgången för stark: Calliope föds och uppfostras som en flicka, men inser i puberteten — då hennes "krokus" allt oftare börjar titta ut — att hon i själva verket är en han. Vid sexton års ålder, skriver den nu 41-årige kulturattachén i Berlin, "lämnade jag min kropp för att kunna tränga in i andras".Men det är en annan historia.PulitzerbelönadMiddlesex, som kammade hem Pulitzerpriset förra året, handlar i första hand inte om de kuriösa inslagen i en hermafrodits könsliv. Romanen börjar visserligen med Calliopes avelse i bilstaden Detroit 1960, men likt en annan Tristram Shandy dröjer själva nedkomsten till ett par hundra sidor in i handlingen. Och när det väl är dags för Calliope att bli Cal, i villaförorten Middlesex, dit familjen flyttat efter de krigsliknande raskravallerna i Detroit 1967, ja, då är det 635 sidor långa eposet nästan slut. Efter att Calliopes dubbla könsidentitet har avslöjats, flyr den testosteronstinna flickan från den operationssal där släktklenoderna ska plockas bort, liftar runt lite planlöst och försvinner, efter den obligatoriska turen till freakshowen, till Europa för att börja om på nya kulor.SläktkrönikaNej, i den mån Middlesex är en utvecklingroman så är det snarast i evolutionsbiologisk bemärkelse. För mer än något annat handlar Eugenides stora släktkrönika om metamorfoser och könsöverskridandet är här bara en av många förvandlingar ien organisk roman där allting flyter, förpuppas likt de silkeslarver Stephanidesklanen odlade i det gamla Grekland: syskon blir älskare, immigranter blir amerikaner, kristna spritsmugglare blir ledare för Nation of Islam, flickor blir kvinnor och kvinnorblir män. Och bakom allt detta: tiderna som förändras, framväxten av det moderna Amerika, olika sexualvetenskapliga paradigm som avlöser varandra, modet, politiken, Vietnam och andra världskriget, Playboy, LSD och den sexuella frigörelsen.Tvekönat berättar perspektivTill fördelarna med det originella berättarperspektivet — medelålders man som skriver om sitt liv som ung flicka — hör förstås att Cal/Calliope kan byta genus efter behag och sålunda kan betrakta och kommentera sig själv och andra utifrån ett både manligt och kvinnligt perspektiv. Genom att hela tiden ha fokus på den recessiva genens "bergochdalbanefärd" genom tre generationer blir klanens födslar och bröllop också en betydligt mer spännande historia än den konventionella krönikeromanen,vars obligation att reda ut alla släktförhållanden ju lätt blir tröttsam i längden. Vetskapen om den slumrande genen blir här istället en ovanlig spänningsförhöjare: det tjechovska gevär som vi sett hänga på väggen i första akten och vet måste explodera förr eller senare.Jeffrey Eugenides debuterade med The virgin suicides, som filmatiserades av Sofia Coppola. Hans andra bok tog nio år att skriva och resultatet är imponerande. Sällan har jag läst en så fängslande, underhållande och överraskande roman — och med en så övertygande berättarröst. Middlesex är sorglig och gripande, kvick och spirituell, ömsint och insiktsfull, fräck och självmedveten, lättläst men skriven med en påtaglig kärlek till de språkliga uttrycksmedlen.Språkets otillräcklighetCal beklagar sig vid ett tillfälle över språkets tendens att förenkla våra känslor; att ord som "sorg" eller "glädje" är otillräckliga för att beskriva de komplicerade hybridkänslor som vi i själva verket upplever. För att verkligen kunna "fånga medvetandets regnbåge i en glasburk" skulle det behövas ett ord också för "den lycka som katastrofer skänker", "den sorg som dåliga restauranger väcker" och "euforin över att få ett rum med minibar".Ett enkelt ord för euforin över att få läsa ett modernt, genuint och riktigt fett grek-amerikanskt epos vore heller inte helt fel.