I Beate Grimsruds roman ”Evighetsbarnen” får människans ensamhet en närmast kosmisk dimension. Scenen för handlingen är Stockholm som i Grimsruds skildring känns som singlarnas och de ensamt vandrandes stad. Romanens personer rör sig hemtamt men ofta själsligen frånvarande på stadens gator, så intensivt upptagna som de är med att navigera i sina respektive fantasivärldar. Ibland tar det inre livet över så att tid och rum slutar gälla och allt runtomkring reduceras till ännu en konstig samling drömbilder. Kanske är dröm själva kodordet i romanen. Om Grimsruds ”En dåre fri” jämfördes med Strindbergs ”Inferno” får ”Evighetsbarnen” mig att tänka på hans ”Ett drömspel”. ”Hon ser inte verkligheten som den är. Jo, hon ser verkligheten som den är, men inte som den är för andra”, heter det om romanens ena huvudperson Siri. Men Siris tunga drömvärld som förvränger den yttre och ofta sätter rationaliteten ur spel är också farlig, väglös och full av förlamande ångest. Som mycket ung hade hon föreställt sig att ett lyckligt medelklassliv väntade på henne som ett färdigt paket någonstans på vägen. Nu är hon en singel över fyrtio och besatt av tanken på att få barn. Hennes skengraviditet slutar med en vistelse på en psykiatrisk avdelning och därefter följer en håglös väg tillbaka till livet.
André, romanens andra huvudgestalt ser inte heller den omgivande världen som den är; hans tankeliv tycks mycket mer intensivt än det han lever i verkligheten. Hans inre är som en samling ständigt påslagna teveskärmar som förmedlar och analyserar spektakulära vetenskapliga nyheter, sensationella klimatrapporter och prognoser rörande mänsklighetens dystra framtid. Andrés familj utgörs av katten Kassandra, den enda lyssnaren till hans gränslösa monologer. Som narkossköterska gillar André att betrakta människor som sover – ett slags passiv samvaro där han kan hålla dem vid liv och samtidigt vara sig själv. Också hans eget liv är ett slags slummer, inrutat som det är mellan sjukhuset, ensamtillvaron, utlandsresor som inte kommer till stånd och hans fåordiga samtal med de två vänner som är hela hans umgänge.
Medan Siri drömmer inåt – om kroppen och det inbillade fostret, om blod, fortplantning, skador och sår – drömmer André om hela mänskligheten, om vetenskapens ansvar och om planetens framtid. Jag förblir osäker om huruvida Grimsrud råkar upprepa en gammal könskliché, eller om romanen vill förmedla något om hur våra fantasivärldar formas av samhällets könssyn.
Det är en stilistiskt sett mästerlig berättelse. Berättartempot är nästan lika intensivt som i ”En dåre fri” men stilen är lättare och inte helt utan en subtil humor. Såväl berättarens som personernas språk gnistrar av associationer och tanketrådar som genereras av varandra som flerstegsraketer.
Men det är inte i första hand Grimsruds språk som för mig gör ”Evighetsbarnen” till en stor läsupplevelse, utan romanens fängslande persongalleri. Siris väninna och älskarinna som omväxlande skär sig och shoppar maniskt, och Andrés arbetskamrat som inte klarar av att bryta sina trygga vardagsrutiner. Kvinnan som outtröttligt söker efter sin för länge sedan försvunna hund. Tiggaren som ibland får en tia av André och ibland ger honom en tia om denne saknar växel att lägga i hans pappmugg. En åldring vars livslånga besparingar till en jordenruntresa i stället blir en säkerhetsdörr. Ja, hos Grimsrud precis som hos Strindberg är det ofta ”synd om människorna”. Ändå landar berättelsen i ett tämligen ljust slut; oavsett det som varit har vi faktiskt makten att påverka vår framtid.