Fängslande berättarväv

En mänska blir den hon utger sig för att vara.” Så inleds den bok i boken som utgör större delen av Eva-Marie Liffners nya roman Lacrimosa. Det är första meningen i det manus som i bokens inledning återfinns i den på kropp tomma grav i vilken den svenska författaren Carl Jonas Love Almqvist förmodas ligga. Alltså; i döden ingen kropp, endast litteratur. Kanske en bild av hur konsten överlever människan.

Manuset visar sig vara skrivet av en Mr Ross, eller Ros, eller Rose. En föränderlig figur som ”blir den hon utger sig för att vara”. Och, vilket man snart förstår, lär ha stått modell för en av den svenska litteraturens mest mytomspunna gestalter – den androgyna Tintomara i Almqvists Drottningens juvelsmycke.

Liffner skriver alltså här om verkligheten bakom fiktionen. Eller snarare, hon uppfinner ny fiktion bakom Almqvists fiktion. För det är knappast någon dokumentärroman Liffner åstadkommit. Nej, här springer fantasin fri och Liffner har en liknande faiblesse för litterära lekar och nivåer som originalet Almqvist. Liffner rör sig hela tiden i ett metafiktivt spänningsfält mellan sin egen och Almqvists roman.

Det börjar med att Almqvist kommer som informator till Fagerviks gård i Finland. Där finner han Ros, ett föräldralöst barn som bor bland törnena i gårdens stall, mer befryndad med djuren än med människorna. I Ros finner Almqvist den romantiska drömmen om den ädle vilden, fri att uppfostra i Rousseaus anda. Men mest av allt speglar sig i detta androgyna väsen en platonsk längtan efter det ursprungliga och odelade könet, föreningen mellan manligt och kvinnligt i en asexuell naturvarelse. I romanen blir Almqvists strävan efter att i Ros skapa en naturvarelse närmast fascistisk. När han talar om naturen som en plats utan svaghet och medlidande påminner det om nazismens dröm om den rena ariska övermänniskan.

Men det är också det mest utmanande och angelägna tankegods jag kan hitta i romanen. Om sexuell identitet och könsroller har Liffner inte så mycket att tillägga. Androgynen är ju knappast den fängslande gestalt som hon/han var för de läsare som mötte Tintomara i Almqvists roman på 1830-talet. Särskilt inte nu när queerteori är allmängods och Judith Butler obligatorisk läsning på snart sagt varje humanistisk universitetskurs. Jag har helt enkelt svårt att se vad Tintomara-gestalten har att säga oss i dag.

Med det inte sagt att Liffner på något sätt har skrivit en dålig roman. Tvärtom. Även om idéinnehållet må vara daterat är det svårt att ha tråkigt i Liffners sällskap. Man fångas ohjälpligt in i de trådar med vilka författaren spinner sin berättelse. Tekniskt sett är Lacrimosa, med sin intrikata intrigstruktur, oerhört imponerande genomförd.