Fångad av kärleken

Ellen Key känner vi som författare och pedagog, kvinnosakskämpe och stridbar samhällsdebattör. I Anneli Jordahls nya roman, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), skildras hon emellertid ur ett lite annorlunda perspektiv, nämligen som en olyckligt förälskad kvinna.

Till grund för romanen ligger Ellen Keys mångåriga kärleksförbindelse med godsägaren och litteraturkritikern Urban von Feilitzen. De skrev hundratals brev till varandra, där de diskuterade litteratur och samhälle och utbytte glödande kärleksförklaringar. Däremot träffades de bara ett fåtal gånger. Det var en kärlek som utspelades "papper mot papper", i stället för hud mot hud, som Ellen konstaterar i romanen. Urban var gift och hade barn och vägrade att lämna dem för Ellens skull, deras intellektuella och känslomässiga band till trots. Men Ellen kunde inte sluta att hoppas, och vänta.

Jordahls roman handlar framför allt om denna väntan, och om Ellens desperata längtan efter ömhet, närhet och bekräftelse. Och barn. Men åren går, ända tills hon en dag inser att allt plötsligt har blivit för sent.
Eftersom Key brände sina brev till Feilitzen finns bara en liten del av korrespondensen bevarad, skriver Jordahl i ett efterord. De brev som finns återgivna i romanen är därför uppdiktade. Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) är alltså ingen roman med dokumentära ambitioner, men Jordahl lyckas ändå - eller kanske just därför att hon inte är alltför tyngd av historiska fakta - skapa ett fascinerande och sammansatt porträtt av Ellen Key.

Jordahl beskriver henne som en kvinna som blev respekterad och beundrad, men aldrig åtrådd. Som bländade alla med sitt skarpa intellekt, men inte kunde sluta sörja över att hon aldrig fick vara bara kropp. Jordahl går rentav så långt att hon låter Keys hela liv framstå som en smula tragiskt, bara för att hon aldrig fick någon sexuell och känslomässig förlösning.
Den paradox som finns i romanens hjärta - att kvinnosakskvinnan i förälskelsen blir så fullständigt beroende av en man - ger en fin spänning åt berättelse. Det är faktiskt lite modigt gjort, detta att hon låter den feministiska ikonen Key bli så där liten och patetisk och självutplånande som alla kvinnor, och män förstås, blir i den obesvarade kärleken.
Men hon väljer också att skildra Ellens kval i en lätt och ironisk ton, som ibland får hela historien att kännas smått farsartad. Det är därför svårt att känna såväl passionens hetta som hjärtesorgens avgrund. Det är egentligen den resignerade ålderdomen som Jordahl skildrar bäst, och kärleken mellan Ellen och tjänsteflickan Malin är mer levande beskriven än den mellan henne och Urban.
Som läsare har man hela tiden svårt att överbrygga det avstånd som skapas till karaktärerna, och det är svårt att se Ellen Key som den människa av kött och blod som Jordahl försöker göra henne till. I slutändan är det därför en roman, som trots att den faktiskt öppnar för igenkänning, lämnar läsaren ganska oberörd.

Fångad av kärleken

Anneli Jordahls porträtt av Ellen Key är sammansatt och facinerande. Men romanen lämnar ändå läsaren ganska oberörd, anser Catrin Ormestad.