Familjen Steen och Sverige i förändring

Det är sent trettiotal, och ute i Europa mullrar kriget. Men i den lilla byn vid Kungsbergets fot utanför Sandviken, där systrarna Sofia, Karin och Emilia Steen växer upp, har man andra bekymmer. I Karins runda kropp, som hittills bara varit full av glädje och förnöjsamhet, växer nu ett litet barn. Eftersom det bara är en tidsfråga innan hon skall gifta sig med barnets far, hennes ungdomskärlek Max, så är det kanske inte någon katastrof. Men Karin kan ändå inte låta bli att känna att det inte var riktigt så här hon ville att det skulle bli. Hon har trots allt inte svarat på ett enda av de fyra hundra kärleksbreven som Max skrivit till henne genom åren.

Storasyster Sofia, som egentligen borde ha varit den första att gifta sig, går fortfarande och väntar på att Max kompis Milton skall fria. Det hade ju varit så fint med ett dubbelbröllop. Men hans längtansfulla ögon följer i stället hennes bror Edwin. Emilia däremot tänker inte alls på giftermål. Och det är nog tur det, för de flesta tror att hon kommer att bli utan karl, så underlig som hon är. Hon drömmer om att bli sjöman och se världen - Afrika! - men eftersom hon är flicka kan hon inte göra annat än att cykla till byns utkanter och längtansfullt blicka nedåt vägen.

Det är dessa sinsemellan ganska olika kvinnor som står i centrum i Anna Jörgensdotters nya roman, Bergets döttrar. Med humor, klokhet och en imponerande stilistisk säkerhet följer hon dem på vägen mot medelåldern. Sofia tröttnar till slut på att vänta på Milton och gifter sig med den stilige och världsvane Arvid. De flyttar in i en villa i Sandviken och Sofia blir gravid, och även om gräsmattan är full av maskrosor och de är tvungna att dricka cikoriakaffe eftersom kriget fortfarande mullrar nere på kontinenten så är allt ganska bra. Eller borde vara det, om Arvid inte tillbringade så mycket tid hos sina älskarinnor, och om inte Sofia kände sig så stelnad, så frusen. Det är likadant med Emilia, som får jobb som sekreterare på Yllefabriken. De andra flickorna varnar henne för fabrikschefen, herr Melin, som sägs ha drivit Emilias företrädare till självmord genom att göra henne gravid och sedan vägra att lämna sin hustru. Men det är bara när Emilia tänker på herr Melins snälla, avlånga ansikte och lite kutiga rygg som hon känner sig lite mindre vanlig och intetsägande, och lite mera levande.

Bergets döttrar är en berättelse om drömmar och längtan, om livshunger som aldrig väcks eller aldrig mättas, och om frihet och förtryck. Det är också en berättelse om en bygd och en stad, och ett visst skede i Sveriges historia. Boken spänner över mer än tjugo år och tecknar en levande bild av ett samhälle i förändring, speglat i det prisma som är familjen Steen.

Det är en bred och böljande roman som myllrar av karaktärer, ändå blir det aldrig förvirrande med alla namn, eftersom minsta bifigur får en sådan livfull och träffande beskrivning, från den stridbara kommunisten Irma till den flärdfulla tyskan Barbara. På sätt och vis är de ännu mer levande än Sofia, Emilia och Karin, som alla ter sig lite oåtkomliga, fångade som de är i sina glaskokonger av stympad längtan.

Det finns förstås också en del män i romanen, till exempel systrarnas bror Edwin, som är den förste att bygga en skidbacke på Kungsberget och den förste som skaffar teve efter kriget. Men detta är framför allt kvinnornas berättelse. De som aldrig lyckas göra sig hörda, och som inte har tillräckligt med självkänsla för att göra sig till huvudpersoner i sina egna liv. Inte ens Karins dotter Lillemor, som i efterkrigstidens mer jämställda Sverige har tillgång till både universitetsstudier och preventivmedel, men som ändå gör sig beroende av en man, precis som sin mor och sina mostrar.
Det som gör Bergets döttrar så angelägen är kanske just detta att den inte i första hand beskriver ett samhälleligt förtryck utan i stället handlar om de inre spärrar som i alla tider hållit kvinnor tillbaka. De där viskande rösterna som säger att de inte kan eller vågar eller borde. Därför handlar den lika mycket om vårt moderna samhälle som om den tid den utspelar sig i.

Bergets döttrar är en stark och gripande roman, som en gång för alla borde få Anna Jörgensdotter att lämna de "unga" författarnas skara och ta plats bland de stora, etablerade namnen i svensk samtidslitteratur. Det är en berättelse som skimrar och svallar, som vågar vara både lättsam och allvarlig och mana till eftertanke. Det är också en roman som man läser med ett visst vemod eftersom man inte vill att den skall ta slut.
Det är riktigt, riktigt bra. Rentav mästerligt.

Familjen Steen och Sverige i förändring

Med Bergets döttrar träder Anna Jörgensdotter in i de stora, etablerade samtidsförfattarnas skara, skriver Catrin Ormestad.