Få konstnärsfamiljer i historien torde så öppet ha talat om både sin roll i samtiden och sin kommande plats i litteraturhistorien som Thomas Manns berömda familj.
I den tyske litteraturhistorikern Tilmann Lahmes nyutkomna ”Familjen Mann” kan man läsa om hur familjen talade med förtjusning om sig själva som ”the amazing family”, en beteckning myntad om dem år 1938.
Samtliga av Thomas Manns sex barn gjorde anspråk på att få dokumentera faderns kvarlåtenskap för eftervärlden eller på att skildra sina minnen av författaren till ”Buddenbrooks: en familjs förfall”, ”Bergtagen” och ”Doktor Faustus”. De tre äldsta skrev dessutom själva in sig i den tyska litteraturens historia: Erika (född 1905), skådespelare, författare, och journalist, Klaus (född 1906) som med romanerna ”Mefisto” och ”Vändpunkten” förblir den vid sidan om fadern och farbrodern Heinrich mest kände medlemmen i familjen Mann, samt historikern Golo Mann (född 1909), mest känd för verket ”Tysklands historia under fem decennier”.
Även de yngre syskonen Monika, Elisabeth, och Michael, födda 1910, 1918 respektive 1919, har varit av intresse för levnadstecknare.
Av kritikern Marcel Reich-Ranicki kom hela familjen Mann så småningom att koras ut till Tysklands mest ”betydelsefulla, originella och intressanta” familj.
I Lahmes kollektiva biografi träder hela den redan mer än väl utforskade familjen Mann fram i ett delvis nytt ljus. Detta tack vare nyss offentliggjorda delar av familjens mycket omfattande brevkorrespondens.
Ett urval av de tidigare okända breven har nu publicerats i ”Die Briefe der Manns: ein Familienporträt”.
”Familjen Mann” sträcker sig över åtta decennier, från 1922, året då Thomas Mann började närma sig tron på den moderna demokratiska staten, och fram till 2002, då den sista av familjen Mann, Elisabeth Mann Borgese, går ur tiden.
Lahme väver samman de åtta familjemedlemmarnas liv till en enda berättelse vars fokus ligger på de olika personligheterna, på deras inbördes relationer och på familjens självbild.
I centrum och samtidigt i skuggan av sin stora familj står Thomas Mann själv. Den sammanhållande kraften i familjen Mann är hustrun Katia, född Pringsheim, vars lärda och förmögna familj överglänser Thomas Manns förnäma köpmanna- och politikerhem.
Katia Mann har vigt sitt liv åt att värna makens arbetsro och att ta hand om allting som rör familjen, från barnens uppfostran och skolgång till utbetalningen av det underhåll som de fick livet ut. Medveten om makens homosexuella läggning hjälper hon till att underhålla bilden av ett konventionellt borgerligt äktenskap.
Av barnen Mann har Erika livet ut förhållanden med både kvinnor och män. För såväl Klaus som Golo förblir den homosexuella kärleken den enda möjliga men den måste levas i det fördolda.
Fram växer ett psykologiskt porträtt av en självmedveten litterär familj vars sammanhållning snarare tycks bygga på ett intensivt intellektuellt utbyte än på tillgivenhet mellan familjemedlemmarna.
Barnen Mann utnyttjade ogenerat föräldrahemmet som en ekonomisk reserv och faderns namn som socialt kapital. I familjens liv hittar vi kreativitet och författarkriser, depressioner och drogmissbruk, ensamhet och självmord. Men också politiskt mod, framtidstro, intellektuellt oberoende och livsvilja.
Det var under Erika Manns påtryckningar som Thomas Mann i början av 1936 äntligen offentligt uttalade den avsky mot den politiska situationen i Tyskland som han hade känt ända sedan nazisternas tillträde till makten.
I amerikansk exil år 1938, två år efter att familjen Mann fråntagits det tyska medborgarskapet och rubricerats som ”skadedjur för folket”, yttrade Mann den berömda satsen ”Där jag är, där är Tyskland”. Han var övertygad om att det Tyskland som han själv förkroppsligade en dag skulle återuppstå.
Hans kluvna förhållande till Tyskland efter krigsslutet skulle dock väcka många kontroverser. Såväl Erika som Klaus och Golo, redan före exilen aktiva motståndare till Nazityskland, var övertygade om familjen Manns betydelse för exiltyskarnas kamp mot Hitler.
Att bokens fokus ligger på familjens inbördes relationer hindrar inte Lahme från att i detalj och så gott som år för år följa de yttre händelserna i samtliga familjemedlemmars liv.
Särskilt i det sista kapitlet känns framställningen som ett pussel av pliktskyldigt uppräknade stora och små händelser, namn, resor och yrkesprojekt. I gengäld förblir personteckningarna ytliga.
Ändå är familjen Mann allra mest spännande som helhet och när den läses i förhållande till den tragiska epok som blev deras .