Ibland är böcker som fästingar. De sitter och väntar på ett grässtrå i decennier, för att sedan med ett plopp! ramla ner på det varmblodiga djuret. Och väl där släpper boken aldrig bettet.
En sådan roman är Virginia Woolfs Åren, från 1937. Nu kommer den i - ytterst följsam och läsbar - nyöversättning av Margareta Backgård.
Först förstår jag inte riktigt vad som gör denna familjekrönika från London så kusligt aktuell, men det kryper fram efter hand.
"Jag måste vara djärv och äventyrlig", skrev Virginia Woolf i sin dagbok 1933, när hon planerade romanen. Den skulle blanda fakta och vision, "men inget predikande" - historia, politik, feminism, konst, litteratur - "kort sagt en sammanfattning av allt jag vet, kan, skrattar åt, föraktar, tycker om, beundrar, hatar..."
Inte undra på att hon fick huvudvärk!
Men romanen flyter på, och anses vara den mest lättlästa av modernisten Woolfs böcker. Inte lika mycket prosalyrik och inre monolog som i "Mot fyren" och "Vågorna". Inte lika mycket fantasteri som i "Orlando". "Åren" utspelar sig i London från 1880-talet fram till Virginias egen samtid, trettiotalet.
I centrum står familjen Pargiter med tjänstefolk och släktingar. Pappa Abel är general och en riktig patriark. Han saknar två fingrar på ena handen, sårad i Indien, under det legendariska Sepoyupproret 1857. I första kapitlet tittar han in till älskarinnan, på väg hem till sin döende hustru. Där vakar de sju barnen, mellan sex och 25.
Även om Åren är Virginia Woolfs mest realistiska roman, så har vi knappast hamnat på Downton Abbey. Vissa stunder kommer vi gestalterna nära, i andra drar de sig undan. Tiden gäckar oss också ständigt.
Storasyster Eleanor tar stoiskt hand om sin gamle far, fast hon nog skulle vilja ställa till sitt eget uppror. Lillasyster Rose möter en koppärrig blottare första kvällen, och drömmer mardrömmar resten av romanen. Hon slutar som tegelstenskastande rösträttskvinna, och hamnar i finkan för sin övertygelse.
I bakgrunden väntar trotjänarinnan Crosby, som stiger fram i rampljuset efter fyrtio år. Då är generalen död, och huset skall säljas. För Eleanor hägrar äntligen friheten, men för Crosby är det katastrof. Hennes liv är slut, nu väntar ett kyffigt hyresrum i Richmond. Dialogen mellan kvinnorna speglar klassamhället England med närmast Tjechovsk melankoli. Det tyckte redan Virginia Woolfs gode vän i Bloomsburygruppen, nationalekonomen John Maynard Keynes, som var en av de första som läste romanen. "Bättre än Körsbärsträdgården", löd hans entusiastiska betyg.
Både suffragetten Rose och Eleanor, som sysslar med välgörenhet, tror på demokratin. Men det engelska klassamhället överger inte sina trogna så lätt, det gäller både i källarplanet och paradvåningen. Som Eleanors ryggmärgsreflex om fastighetsmäklaren: "Han försökte hala sig upp till samhällsklassen ovanför genom att använda långa ord".
Smuts och renhet, tvätt, badrum och hygien genomsyrar romanen på ett rent av oroande vis. Vad betyder allt detta skrubbande? Här är det både klassens och rasens renhet som måste värnas. Det långa slutkapitlet Samtiden utspelar sig under trettiotalet. Woolfs visste allt om judeförföljelserna, maken Leonard var ju själv av judisk familj. I april 1933 har de den österrikiske dirigenten Bruno Walter på besök, på flykt undan Hitler. "Ni måste tänka på denna förfärliga intoleranta regim", säger han. I sin dagbok skriver Virginia hur hon och maken ändå reser till Tyskland två år senare. Leonards sällskapsapa Mitz, "som var påfallade lik Goebbels" avväpnade både poliser och åskådare vid tyska gränsen.
Men den försåtliga antisemitismen grodde också i brittisk mylla. Virginia Woolf vet det mesta om den. Här förekommer den i alla varianter, från förmenta komplimanger till "orientaliska skönheter", till kusin Saras vämjelse vid tanken att dela badkar med sin granne, herr Abraham. Mästerligt blandar Virginia Woolf äckel, sexualitet, exotism och främlingshat i en rashatarbrygd som det är mödosamt för läsaren att svälja.
I slutkapitlet förekommer också två små tiggarbarn som sjunger för en slant. Sing a song of sixpence, gnolar de villigt, men de sjunger på en sorts romblandad cockney, och de snälla tanterna och farbröderna begriper ingenting. Långsamt, långsamt, går det upp även för läsaren; vi förstår inte heller ett enda ord av vad de små barnen sjunger. Eller är det så att vi inte vill förstå? Virginia Woolf vrider åt skruven:
Etho passo tanno hai,
Fai donk to tu do,
Mai to, kai to, lai to see
Toh dom to tuh do -