Den livsbana som i talesättet börjar med en knappnål och slutar med en silverskål har i Hans Falladas dokumentären närstående ”På livstid” sin motsvarighet i en flaska rödvin med final på ett hospital. Romanen är en naken och knappast insmickrande skildring av ett självdestruktivt drogberoende. Den återger steg för steg en människas väg fram till förlusten på slutet av det mesta av livsmod och värdighet. Berättelsen publicerades postumt efter författarens död 1947 och har fått namn om sig att vara Falladas mest personliga prosaverk.
I sin självbiografiska öppenhet har "På livstid" många likheter med den ännu inte översatta ”Der Alpdruck” (Maran), skriven efter andra världskrigets slut. I den senare, som är en Berlinskildring, återges inta bara några människors försök att hitta tillbaka till livet efter det kaos som rådde i den sönderbombade staden. Också det ockuperade landets försök att resa sig efter förödelsen är ett framträdande tema.
Någon sådan samhällsanknytning finns inte i ”På livstid”. Der Trinker är den något begränsande originaltiteln. Den drog som gäller är alltså alkoholen. Och tiden mycket kort från det att köpmannen Erwin Sommer, som dessförinnan varit helnykterist, dricker sitt första glas tills spriten har honom helt i sitt våld och han hamnar på en hälso- och kuranstalt. Den enda anknytningen till tillkomståret 1944 och det omgivande världskriget är den syn på patienterna som onyttiga och umbärliga varelser, som översjukvårdaren ger uttryck åt. Naziideologins syn på eutanasin lämnas helt därhän.
Fallada hade egna erfarenheter av anstalter, hopsamlade under ett brokigt liv. Han var under ett par ungdomsår tvångsintagen på en psykiatrisk klinik. Några år satt han i fängelse för bedrägeri. Han vårdades i flera perioder för sina drogproblem. Upplevelser från de vistelserna har i hög grad satt sin prägel på romanen. Det gäller inte minst porträtten av de olika medpatienterna som utvecklas till berättelser med egen bärkraft. Här finns åtskilliga genomslag av det mästerliga sociala spårsinne som Fallada visar många prov på i det övriga författarskapet. Men också av den samhällssatir mot byråkrater och överhet, som gav honom problem med såväl de nazistiska som kommunistiska partigängarna. Över lag erbjuder anstalten en tacksam litterär miljö för slagsmål, särpräglade fysionomier och skärmytslingar av skilda slag.
Huvudspåret är dock Erwin Sommers i jagform återgivna personlighetsupplösning och sönderfall under alkoholens inverkan. En del av detta framställs som en trots- och protestreaktion mot hustrun Magda, i vars skugga den äkta mannen kommer till korta i de flesta avseenden. Men den roll hon spelar för honom gör det inte långsökt, att se upproret som riktat också mot vad som kan ha varit en despotisk mor. När det gäller drogberoendet, som gör boken både till en fallstudie och ett ödesdrama, spelar Fallada ut all den förmåga han äger till närbilder, som emellanåt kan bli både frånstötande och skrämmande.
Men allt är också genomfört med en imponerande skicklighet, som fångar uppmärksamheten och håller spänningen på topp. Det saknas inte elände i den här boken, mänsklig förnedring driven till sin spets. Eller i samband med anstaltslivet vare sig uppgivenhet eller apati bland de intagna. Att ha kunnat skriva om detta så livfullt, medryckande och tänkvärt som Fallada gör, är dock bara en stor författare förunnat.