Fallande fokuseringsproblem

Det är svårt att skildra sorg. Blödande, obarmhärtig och överväldigande sorg är en känsla som är större än de flesta andra. Antagligen för att riktig sorg innehåller nästan alla andra känslor man kan tänka sig.Litterära bilder av sorg tenderar ofta, liksom bilder av kärlek, att luta sig för mycket på känslans allmänmänsklighet, och inte befästa den på individnivå där den alltid är som starkast. Eller också distanserar sig berättarrösten från en uppriktig bild, gör känslan avlägsen och mer hanterbar. För att hitta rätt balans krävs stor trovärdighet av författaren, och på detta en vilja att utsätta både sig själv och läsaren. I sin debutroman Vi faller gör Pär Östling ett gott försök.I den lilla hälsingebyn Bofora lever den frånskilda köttbonden Karl med sin dotter Carina som är på väg att ta studenten. Karl var tidigare mjölkbonde men tvingades av omständigheterna att gå över till slaktdjur. Det är inte så illa, men han drömmer om att byta inriktning och driva värdens nordligaste fikonodling. Dottern Carina är mer desillusionerad och drömmer framför tv:n om föränd-ring i största allmänhet. Som så många andra ton­åringar vet hon inte vad hon vill. Vad som helst vore väl bättre än det här, tänker hon uppgivet tjuvrökande.Och livet flyter på. Karl tar hand om sina djur, drömmer om sina fikon och Dolly Parton, och badar bybastu ibland. Carina blir vän med Ayshan som jobbar på byns pizzeria, tar upp sporten yxkastning och blir så småningom klar med gymnasiet. När den lilla familjen tillfälligt tar emot en ung kille på glid får Carina dessutom uppleva en låt vara lite ostadig romans. På helgerna åker hon söderut och hälsar på sin mamma och mammans nya familj. Allt lunkar på, vardagen är kanske inte så spännande, men inte heller fylld av lidande. Gråtonerna går inte bara mot det mörkare, tvärtom, det finns en hel del ljusare dagrar.Men så gör Carina plötsligt ett ödesdigert val, och Karl, mamma Lena och Carinas äldre bror Gustav står utan förvarning mitt i en flod av skenande sorg och hårt artikulerade "varför".Och från att ha varit en landsortsromantisk skild-ring av det stilla livet i en liten by i Hälsingland förvandlas Pär Östlings berättelse till en historia om genomträngande olycka och sökande efter överlevnadsstrategier, om att falla och desperat leta efter någonting att klamra sig fast i.Det tvära kastet från vardagslunk till fritt fall gör att det känns som om Pär Östling har fogat samman två separata berättelser, och Carinas väg till självmord ger inte riktigt ett trovärdigt intryck. Fast samtidigt är det ju självklart författarens målsättning att illustrera hur överrumplande sorgen kan komma, och hur meningslös den kan vara. Katastrofer är sällan motiverade.Vid sidan av de två huvudberättelser som klädsamt skaver mot varandra har Östling också infogat en tredje helt överflödig sidohistoria som spänner över längre tid, och som ska ge konnotationer av magisk realism med inslag av både spöken och semigudomligaålar. Tanken är förmodligen att rama in och ge helhet, men i själva verket borde en bra redaktör ha rått författaren att helt utesluta detta spår som bara stjäl fokus från den egentliga historien.Desto större är trovärdigheten i porträttet av pappa Karls bottenlösa sorg, en uppriktig desperation i kombination med en livslust som någonstans långt inne vill upp till ytan, och som kanaliseras i något slags handlingskraft. Hans stapplande steg mot förnyad livslust tar sig klassiskt manliga processinriktade uttryck och han stänger in sig i en verkstad, och det är här Östlings berättande är som bäst. Över huvud taget lovar de avsnitt som handlar om konkret arbete i verkstaden och på gården mycket gott inför Östlings fortsatta författande.