Fäktning på lek och allvar

Kan en toppidrottsman författa läsvärda böcker? Inte glättade självbiografier med hjälp av spökskrivare, utan riktiga böcker? Frågorna motiveras av att engelsmannen Richard Cohen, som bl a flera gånger värjfäktat framgångsrikt på de olympiska arenorna, också nu har ägnat sig åt att berätta om sitt favoritvapen, således svärdet och dess historia genom tiderna.Inför anblicken av den sportbetonade boken blev recensenten fundersam. Måste han sätta i sig 454 sidor fullproppade av något i stil med Solvallatips och motocrossresultat, ämnen av vilka han ärligt talat är mycket litet road?Farhågorna kom på skam. Visst finns i boken ett myller av män, från forntidens gladiatorer och ­vikingar via de tre musketörerna fram till fäktarna i Athen 2004. ­Inte orkar man riktigt ta till sigallt som här står. Men författaren formulerar sig verkligen mycket ­roligt, och ett par sidor i denna tidning skulle lätt kunna fyllas med kvicka citat ur boken. Det bör upplysas om att Cohen är aktiv i USA också som förläggare och författare. (Hans nästa bok kommer att handla om solen.)Svärdet, som ibland kallats florett, värja eller något annat — terminologin är för den fåkunnige komplicerad — hör till mänsklighetens äldsta stridsattribut. Det har använts i krigarens lovliga avsikt att såra och döda men också i tävlingssyfte.Duellen är möjligen något av en kombination. Den florerade från 1600-talet framöver men var omdiskuterad och tidvis förbjuden i vissa länder. Filosofer yttrade sig med engagemang för eller emot. Rousseau förlöjligade den och Schopenhauer talade beskt om "dess dårskap". Jeremy Bentham däremot menade att duellen löste ett samhällsproblem och Friedrich Paulsen gick ännu längre i försvaret. Duellen var "ett sätt att bevisa sitt mod och sitt personliga värde oberoende av rikedom."I skönlitteraturen finner vi många duellskildringar, exempelvis hos de stora ryssarna, hos Dumas och hos Mark Twain. Dorothy Sayers lord Peter Wimsey menade att duell med värja var farligare än med pistol: "En kula kan träffa lite varstans men en klinga träffar alltid någonstans."Byron hotade ibland med dueller men utkämpade aldrig någon. Marcel Proust utmanade däremot på pistol 1897 en journalist, som skrivit nesligt om honom. De båda duellanterna överlevde.Om värjfäktningen, med tiden bliven en olympisk sport, som självfallet inte haft avsikten att sticka ner motståndaren, finns här mycket att läsa. Ibland har det sagts att "idrott och politik inte hör ihop", en tes som på goda grunder ifrågasatts. Fäktningen attraherade onekligen diktaturerna. Himmler svängde värjan med entusiasm, och den demoniske SS-chefen Heydrich hade ambitioner att bli olympisk fäktare.Särskilt gynnades fäktningen emellertid i 20- och 30-talens Italien, där den rent av blev känd som "fascistsporten". Mussolini var maniskt fixerad vid olika kroppsrörelser. Han simmade, löpte och duellerade (eller fäktade, skillnaden var härvidlag hårfin). Men framgångsrik var han inte. Cohen säger: "Trots sin önskan att glänsa var han lika klumpig med värjan som bakom bilratten. Inte ens på bergsvägar, när kylaren kokade, fattade han poängen med att växla." Han lär ha svängt värjan som en knölpåk men samtidigt slungat utmaningar kring sig som vore han en d'Artagnan. Själv hade han en annan syn på saken. I sina memoarer berättar han stolt: "Jag utkämpade en duell av viss betydelse med Cicotti-Scozzese, en elak tidningsmurvel ?" Med känsla skild­rar Cohen italienska fäktares svårigheter vid denna tid.Till de verkligt stora inom sporten hörde Nedo Nahi. Han vägrade länge att ansluta sig till fascisterna och flyttade utomlands eftersom han blivit svartlistad och trakasserad i sitt hemland. Slutligen kröp han till korset, efter Mussolinis personliga ingripande. På bilder från OS i Berlin kan man se Nahi med armen höjd till fascisthälsning.Mensuren är en tysk studentspecialitet, ett slags ofarlig stående duell. Kontrahenterna tillfogar varandra sår i ansiktet och de ärr, som uppstår anses mycket eftersträvansvärda. En far är stolt över att ha en son med ärr och tyska flickor finner dessa ärr tilldragande, sägs det i en film från 1943. Den som i likhet med recensenten trott att denna sed nu upphört, har fel. Cohen informerar om att än i dag utkämpas bortemot 2 000 mensurdueller årligen i Tyskland.Veterligen förekommer inte mensurer i Sverige. Men på tal om studenter borde någon upplysa Richard Cohen om vad han, trots sitt stora kunnande, nog inte känner till. Det är att fäktning ännu utövas i Uppsala som en akademisk disciplin. Olof Rudbeck inrättade nämligen på 1660-talet de s k exercitierna, vari förutom musik, ridning mm också fäktning ingick. Alltså inte bara ingick utan ingår. I den splitter nya universitetskatalogen kan man finna ordet under avd 43.1. Exercitiemästaren i fäktning heter nu Igor Tsikinjov.