Faktarik bok om Nordens korsriddare

EN NY BOK. Natangerna, varmierna, barterna, sudauerna och nadruerna kämpade med svärd och yxor i skogarna och träsken. Vad är nu detta, kanske något av Tolkien? Ingalunda. Det är hämtat ur den amerikanske professorn William Urbans bok Tyska orden. Nordens korsriddare. De nämnda folkslagen eller stammarna, som vi knappast hört talas om förut, bodde i nuvarande norra Tyskland, Polen och Baltikum. Vi känner oss däremot mer välorienterade då Urban berättar om pruserna, som givit namn åt Preussen och om venderna. Vi tänker på vår äldre kungatitel, således Sveriges, Götes och Vendes konung.Boken är mycket faktarik och läsaren kan lätt gå vilse i skogar och våtmarker. Författaren har säkert insett det, eftersom han på ett ställe skriver: "Till och med Tyska ordens krönikörer fann att det skulle bli alltför enformigt att skildra alla de småstrider som förekom under detta krig." Så riktigt, men först bör det sägas vad nu Tyska orden i själva verket var och vad striderna gällde.Man brukar räkna korstågstiden från 1095, då påven Urban II i ett berömt tal uppmanade först frankerna och på sikt andra kristna folk att återerövra det Heliga landet i stället för att bekämpa varandra inbördes.Under de första seklernas strider i Palestina bildades andliga riddarordnar, först Johanniter, sedan Tempelherrar med uppgift att skydda pilgrimer och svara för sjukvård. De ursprungliga munkordnarna krävde av sina medlemmar ett liv i fattigdom, lydnad och kyskhet och i princip gällde detsamma för andliga riddarordnar. De sekulära riddarna däremot fick husera som de ville, förutsatt att de var trogna sina överordnade i det feodala samhället. I slutet av 1100-talet tillkom så Tyska orden.Det var en åtgärd "i desperation" och den berodde på att männen från Europas norra delar led av bristen på sjukvård, ovana som de var vid det heta klimatet i Palestina.Strukturen inom orden var noggrant reglerad med en högmästare i spetsen och landmästare för de olika provinserna. Naturligtvis lydde Tyska orden ytterst under påven, som dock gav den åtskillig frihet. Urban säger att en ordensenhet hade stora likheter med "ett modernt proffsidrottslag". Männen skulle hålla sig i god fysisk trim och vara hängivna sin uppgift. De hade en grovkornig humor och visade "omåttlighet när de firade sina framgångar".Ändå hade säkert Tyska orden riskerat att bli hågkommen i historieböckerna bara som en stridande kristen grupp i det Heliga landet. Men i början av 1200-talet hade den märkt, att det fanns hedningar öster om Centraleuropa och att dessas region var attraktiv, ekonomiskt och maktmässigt. Nu kommer de folkslag in som tidigare nämnts, först och främst pruserna men också exempelvis polacker och litauer. Tyska orden vann många segrar och så uppstod den egendomliga "kyrkostat" som under sin blomstringstid i början av 1400-talet sträckte sig från Oders utlopp till Estlands norra kust mot Finska viken.Den som vill kan fördjupa sig i den utförliga men samtidigt roande framställning av alla förvecklingar inom området som författaren tillhandahåller, den illustreras också av instruktiva kartor. Men viktigare är kunskapen om att Tyska orden inte var en historisk kuriositet. Vad den har betytt för uppbyggnaden av länder såsom Polen och de tre baltiska staterna kan knappast överskattas.Eftervärldens syn på historiska händelser har särskilt intresserat Urban. Den sovjetiske regissören Sergej Eisenstein fick av Stalin i uppdrag att göra en patriotisk film, Storm över Ryssland (1944), som skulle visa Alexander Nevskijs seger över de tyska ordensriddarna 1242. Den anses inte som någon höjdpunkt i regissörens produktion men har en viss god massverkan, understruken av Prokofjevs musik. Enligt Urban är den dock ren propaganda. Förfäderna till våra dagars ester och letter var definitivt inte, som filmen antyder, några "dvärgar". Dåtidens ryssar var yrkeskrigare, inte uppbådade kämpar påminnande om "Lenintidens kommunistiska arbetare och bönder" och de tyska riddarna ingalunda "protonazister, blonda jättar som brände spädbarn levande".Att se denna ordens krigande och dess missionerande i öster som en första fas av tysk imperialism och föregångare till nazismen är en myt. Till skapandet av denna har inte bara politiker utan i hög grad också historiker bidragit, anser författaren. Man får inte beskriva den ena parten bara som aggressiv och den andra som ett offer. I ett större perspektiv måste man försöka utröna hur religiösa läror har växelverkat, hur folk expanderat, hur handeln utvecklats och hur stora personligheter påverkat händelseförloppet. Ingen historiker kan lyckas med allt detta "men man måste göra så gott man kan".Författaren slutar med följande budskap: "Framför allt måste vi komma ihåg att historiker som förenklar ett komplicerat skeende gör kommande generationer en björntjänst. Framtida människors liv kan påverkas av de intryck som historikernas verk gör på läsaren."