Expropriation, någon?

Att betrakta överklass är lite grann som att titta på en snökula som är noggrant utvald i ett souvenirstånd utanför, säg, det lutande tornet i Pisa. Det känns vulgärt och ganska harmlöst och trots att det börjar bli några år sedan man lämnade barndomen bakom sig kan man inte låta bli att tycka att det är ganska fascinerande att skaka på kulan och undra hur den skulle se ut om glaset "råkade" gå sönder.

Bilden i snökulan befinner sig ganska nära verkligheten, med tillägget att den politiska och ekonomiska makt dessa stereotypa karaktärer faktiskt besitter inte riktigt syns förrän man har gett efter för sin lusta och krossat glaset. Och ungefär det, tror jag, har varit Björn af Kleens drivkraft i den redan omdebatterade reportageboken Jorden de ärvde, som utgår från det förbluffande faktum att en gammal adel äger en enorm del av landet och oftare än man skulle tro förvaltar sina ägor enligt regler som är det övriga samhället främmande.

Flera av landets största egendomar drivs som fideikommiss, vilket innebär att den äldsta sonen ärver rubbet på sina syskons bekostnad. En diskriminerande och arvsrättsvidrig process som i flertalet europeiska länder sedan länge är avskaffad, men som i Sverige lever kvar och frodas, trots ett tidigare beslut om avveckling. Utan någon egentlig verklighetsanknytning har flera stora egendomar fått förlängda fideikommiss med motiveringen att man förvaltar en kulturskatt som inte bör delas upp. Af Kleen iakttar och beskriver sakligt det han möter på sin odyssé genom den jordägande adelns domäner. Han tecknar inga karikatyrer. Det gör de blåblodiga jordägarna utmärkt på egen hand.

Författaren är själv en part i målet. Sitt adliga namn har han ärvt på mödernet vilket innebär att det är tomt under hans mammas namn i Riddarhuslängden. Han har förvisso inte förlorat halva Sörmland, men väl åderlåtits på det blå och blivit en vanlig rödbloding. Här blir reportaget om inte en jakt efter det egna jaget så i varje fall motiverat av en nyfikenhet på den egna familjehistorien.

Att småleende betrakta småsint överklass som utmålar sig som fattiga kulturbevarare för att få behålla så mycket som möjligt är en sak, de politiska och moraliska konsekvenserna är något helt annat. Vad säger det egentligen om "världens mest jämställda land" att man låter ett system där den äldste sonen ärver ett odelat bo leva vidare, och vad innebär det att arvslagen kan sättar på undantag av feodala dokument som har flera hundra år på nacken? Björn av Kleen levererar inte några direkta svar, men han delar läsarens bestörtning.

Och skulle det inte räcka så blir det riktigt problematiskt när det handlar om bönder vars familjer har arrenderat samma mark i hundratals år och aldrig fått möjlighet att köpa loss den av en baron som av princip inte avyttrar mark. En bonde som lever på en mark som staten har skänkt åt en adelsman och som måste be någon jävla greve om lov för att skaffa hund och tigande är tvungen att se på när samma greve säljer endagskort för fasanjakt på en åker som bonden själv inte får jaga på borde vara nog för att få det stora flertalet att skrika expropriation.

Expropriation, någon?

Den franska revolutionen gick Sverige förbi. Journalisten Björn af Kleen visar att adeln har mer makt än mysbilden av tweedklädda kulturivrare med feta plånböcker låter gälla. Expropriation, någon? undrar Sebastian Johans.