Oeis profil är att ge ut experimenterande och undersökande litteratur. När jag googlar på Beata Berggren hittar jag hennes blogg. Hon har titeln Magister i fri konst från konsthögskolan i Umeå. Hon sysslar med performance och videokonst. I antologin Slump utgiven av Hotel Gothia Towers, där hon finns representerad, säger förlaget att de samlat några av ”Sveriges viktigaste författare 2008”. Då hade hon inte debuterat med egen bok. Nu kommer den första, Det ligger något i vad man säger.
Det är inte en helt lätt text. Karaktären är prosa utan röd tråd. Den cirkulerar kring lärare, elev, förälder, barn, ett jag och några fler. Läsaren möter dem i olika situationer, till exempel i ett klassrum och i ett utvecklingssamtal. Inledningscitatet handlar om en efterlängtad kyss mellan den danske kritiken George Brandes och Ernst Ahlgren, pseudonymen för Victoria Benedictsson. En kyss som inte motsvarar förväntningarna.
Det som tycks hända i Beata Berggrens text är att ingenting hakar i någonting annat. Människorna pratar förbi varandra utan att få någon kontakt. Det är en ibland rätt rolig text, med en sällsamt torr humor: ”Läraren pekar med pekpinnen på stolen, pekar sedan på världskartan och ropar: ’Världsfrånvänd!’ Alla tittar på kartan och sedan på flickan igen.” Överlag är tilltalet näsvist objektivt – Berggren har skapat ett språk som helt värjer sig för känsla. Implicit tycks personerna i boken törsta efter verklig kontakt med varandra.
Textens inställning känns igen. Men det skulle behövas en populärversion av Det ligger något i vad man säger – där textens ärende och den absurda humorn träder fram mer och tydligare. Trots det är debuten intressant och den har potential. Berggren håller stilrent fast vid sin ton från första till sista sidan.