Existensens grundläggande otrygghet behandlas

Det är inte enbart hos den finska tangon som man kan hitta vemod. Denna känsla, som ruvar på en hel del längtan, kan dyka upp i de mest skilda sammanhang. För en del år sedan tog ide- och medicinhistorikern Karin Johannisson upp ämnet i en bok med titeln Nostalgia. I sin översikt över denna känslas historia visade författaren att begreppet nostalgi har anor tillbaka till senare delen av 1600-talet. Då likställdes det i första hand med soldaters hemlängtan på ärans fält i främmande land. Eller med vantrivsel hos flickor som städslats som barnpigor. I vår tid, menade Johannisson, har nostalgi mera att göra med främlingskapet i ett snabbt föränderligt samhälle, där många längtar efter äldre tiders enklare och därmed tryggare norm- och värdesystem.

Det är detta senare som är utgångspunkten i Uppsalaprofessorn och religionspsykologen Owe Wikströms i höst utgivna essävolym Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango. Den finska tangon får inte så mycket utrymme under resans gång. Desto mer fördjupar sig Wikström i de olika uttryck för längtan som ingår i många människors vardagstillvaro.
Owe Wikström har med böcker som Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren, Ikonen i fickan och Sonjas godhet hittat fram till en mycket stor läsekrets och blivit flitigt översatt till andra språk. Hans förmåga att avlyssna vår samtids puls och stämningar och avläsa genuina behov, som delas av många, har fått budskapet att passa som hand i handske i en tid, där villrådigheten och vilsenheten är allmänna fenomen.

Medan livstempot oavbrutet ökar, har Owe Wikström riktat blicken mot förhållningssätt och alternativa livshållningar och därmed fått ett starkt gensvar. För många är han vägledaren till ökad livskvalitet.
Medan de tidigare böckerna blivit till ett slags handböcker i livskonst över ett vidsträckt profant plan, får perspektivet sägas vara något snävare den här gången. Inte heller är bokens upphovsman lika frikostig med personliga upplevelser som han brukar vara. De som förut har handlat om noga redovisade resor, möten med skönlitteraturen eller egna kriser. Därför befinner sig målgruppen snarare bland dem som har en viss vana att diskutera livsåskådningsfrågor med en religiös eller filosofisk anknytning än hos dem med en allmän håg för dessa ämnen. Det gäller i synnerhet essäbokens mittparti, som också är det bästa. Här knyter Wikström an till kontinentala tankeströmningar och dessas svar på frågorna om varat, friheten och livets mening.

När framställningen börjar är det sensommar, hösten gör sig påmind och författaren lämnar Norrland för att söka sig till sydligare nejder. Det är en stämningsfull inledning på en bok om just längtan och vemod som infallsvinkel till de stora livsfrågorna. Mera än någon annan årstid står hösten för allt som är flyktigt, obeständigt och övergående i livet. Tämligen omgående är Owe Wikström också inne på vemodet som ett språk, som leder in oss i dessa dimensioner av tillvaron. Han iakttar hur det som är torftigt och ytligt eller väcker känslor av hemlöshet och vilsenhet blir en god grogrund för omprövningar, vilka skapar utrymme för sådant som brukar hänföras till andlighetens och trons domäner. Inte oväntat blir det från skönlitteraturen och diktare som Dan Andersson och Edith Södergran han hämtar sina metaforer för något bortom och för det land som icke är. Det är också lätt att följa honom när han lyfter fram både livets skönhet, skörhet och bräcklighet.
Kanske kan man tala om en tankens allmänning, dit de flesta som vill har tillträde, när dessa förutsättningar anges för en bok som ser de existentiella frågorna som en del av tillvaron där längtan och vemod är givna storheter. Och där även allvaret har sitt berättigande. Trots att tidsmodet gärna förnekar att det förhåller sig så. Det finns en hel del berättigad polemik instoppat här och var i det Owe Wikström skriver. Till längtans försvar står det i boktiteln. Man kan lika gärna tala om ett försvar för hela människan och hennes tillgång till ett värdigt liv i en tid där ledan, tomheten och den blaserade likgiltigheten annars är omhuldade förhållningssätt.
Och över lag gäller det för hans bok, att den med stor tankeskärpa benar upp åtskilliga av de frågor som ingår i livsvillkoren för vårt tidiga 2 000-tal. Den sätter namn på de olika delproblemen och diskuterar deras inbördes förhållande i en tid, där valmöjligheterna är otaliga och mångfalden lockelser överväldigande. På samma gång som osäkerheten om vad som är att föredra är det enda vissa. Inte oväntat är det till mitten av förra århundradet som Wikström går tillbaka för att hitta en tid då människans belägenhet inte var lika mångtydig som den blivit sedan dess. Säkert skulle det gå att dra förbindelselinjerna ännu längre tillbaka.

Men i existentialismen med Sartres filosofi och hos den Sisyfosgestalt som särskilt Camus uppehållit sig vid, har författaren hittat ett jämförelsematerial, som ringar in något viktigt när han pekar på den fundamentala skillnaden. Sisyfos i våra dagar vet inte var han skall sätta ner fötterna för att kunna börja baxa stenen uppåt.
Det råder alltför stor förvirring om var den fasta marken är belägen. Allt är förhandlingsbart inklusive sanningen.
Visst finns det andra sätt att beskriva en samtid som vill ha allt, nu och genast. Eller där friheten närmast skapar yrsel inför de många alternativ som står till buds. Men ändå får Wikström sägas ringa in någonting viktigt, när han lyfter fram hur de stora berättelserna och projekten, i litteraturen, politiken och kanske även religionen hamnat i bakvattnet. Medan i stället konsumtionen blivit den viktigaste leverantören av känslan av att finnas till.
Den som befunnit sig på den stora parkeringsplatsen intill Gränby centrum någon söndagsförmiddag vid gudstjänsttid är beredd att ge författaren rätt. Även om den kollektiva upplevelsen av tomhet och avsaknaden av en gemensam mening nog också har många andra utlöpare.

Däremot är man kanske inte lika benägen att följa med, när Wikström låter sin annars utomordentliga samtidsanalys via dödens realitet glida över mot en metafysisk verklighet och de icke-verbala språk som den religiösa riten tillhandahåller.
Det är också i dessa sammanhang och i bokens avslutande del om den religiösa människan som det problematiska och diskutabla infinner sig. Säkert har Wikström alldeles rätt när han hävdar att religionens uppenbarelseformer väcker en existentiell genklang. Men sannolikt måste man dela hans grundsyn för att acceptera slutmålet för den andliga resan där den sökande människan är "sedd och älskad av en osynlig Andre".
Det som inte minst gör en sådan ekvation lite knepig, är svårigheterna att få ihop den med lidandet i världen. Med Stalins terror på 30-talet, med Holocaust, Maos massmord, de röda khmererna, människorna på flykt i inbördeskrigens Bosnien eller dagens oskyldiga offer för självmordsbombarna.

Det innebär dock inte att det finns anledning att slå dövörat till för vad boken har att säga om det språklösa i tillvaron, om rädslan för det mångtydiga och det vi omöjligt kan veta. Eller om villkoren för att leva med en grundläggande osäkerhet. Men i stället för att leta efter några slutgiltiga svar, är det snarare förmågan att möta dessa livsbetingelser med öppna ögon och utan några metafysiska garanter som utgör vår tids stora utmaning.

Existensens grundläggande otrygghet behandlas

Uppsalaprofessorn Owe Wikströms i höst utgivna bok Till längtans försvar ger en mycket tänkvärd samtidsanalys men svaren på de frågor som ställs är mera diskutabla, skriver Bo-Ingvar Kollberg.