Exilen som kär vän

Nizar Qabbani (1923-1998) är en av arabvärldens främsta poeter i modern tid. För första gången ges nu en fyllig presentation av hans författarskap ut på svenska genom urvalsvolymen Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen. Qabbani är mest känd som kärlekslyriker och hans kärleksdikter har tonsatts och spritts över hela Mellanöstern. Med humor och sinnlighet hyllar han kvinnan medan han pläderar för hennes frigörelse i det arabiska samhället. I en dikt heter det:

Kvinnans kropp är ett piano
men de flesta män
har inget öra
för musik

Hos Qabbani representerar kvinnan livsbejakelse och livskraft och därför blir hennes frigörelse i lika stor grad männens frigörelse. Qabbanis stora kärlek var hans andra hustru Balqis som dödades 1981 vid en bombattack mot den irakiska ambassaden i Beirut. En av hans starkaste dikter skrevs efter den händelsen, en lång elegi över den älskade hustrun som också utvecklar sig till en elegi över det politiska kaoset i Mellanöstern.

Nizar Qabbani föddes i Damaskus och växte upp under det franska styret av Syrien. Även om viss stabilitet rådde pågick ständiga klan- och stamkonflikter i landet vilket satte sina spår i hans poesi. Qabbani kom att bli en svidande kritiker av sociala och politiska missförhållanden i arabvärlden. Som syrisk diplomat levde han ett kringflackande liv med posteringar i Kairo, Ankara, Peking och Madrid. Under sina sista år var han bosatt i London.
Exilen kom att prägla både Nizar Qabbanis liv och hans verk. Två diplomatiska stationeringar blev speciellt betydelsefulla: i London mellan åren 1952 till 1955 och i Madrid från 1962 till 1966. I London lärde han känna den brittiska kulturen och litteraturen medan vistelsen i Spanien gav honom tillfälle att besöka Andalusien och de moriska städerna Cordoba och Granada. Den moriska civilisationen under medeltiden i södra Spanien hade varit en toleransens tid då kristna, judar och muslimer levde sida vid sida. Qabbani såg denna period som ett föredöme både vad gällde muslimsk kultur och relationen mellan Öst och Väst.

På 1960-talet radikaliserades Qabbanis diktning och i och med sexdagarskriget i juni 1967 blev han en uttalad politisk diktare. Hädanefter skulle han använda dikten som politiskt vapen vilket gjorde att han engagerade sig i de flesta kriserna i Mellanöstern. Vid Nassers död skrev han en hyllningsdikt till den egyptiske ledaren och om konflikten mellan Israel och Palestina handlar bland annat hans dikt Kommandosoldaternas graffiti på Israels murar. Men kanske fungerar hans politiska dikt bäst när han överger retoriken och skriver utifrån personliga erfarenheter om förtryck och förlusten av sitt hemland.
Med tiden blev Qabbani alltmer desillusionerad över möjligheten till förändring i arabvärlden där "hopplösheten / driver träden / att söka utresetillstånd". Det speciella med hans samhällskritik är att han för in ett historiskt perspektiv i dagspolitiken genom att nämna personer och händelser ur den arabiska historien och kulturen. Ofta anspelas det på att folken i Mellanöstern tvingas utstå ett slags martyrskap dels på grund av diktatoriska ledare och dels till följd av Västs hegemoni i området. Därför är poeten "medlem i sorgens parti". Till sist blir exilen ett sätt att leva för Nizar Qabbani vilket kommer till uttryck i den sena dikten Godmorgon, exil! från 1993.

Exilen har blivit en kär vän
som går på kafé med mig
läser tidningar med mig
lagar mat med mig
provar mina skjortor och kostymer
delar mina skor
älskar tusen kvinnor med mig [...]

Exilen som kär vän

I en fyllig urvalsvolym presenteras Nizar Qabbani, en av arabvärldens stora poeter, nu för en svensk publik, skriver Bo Gustavsson.