Europas uppvaknande

Naturligtvis är det ett oskick när anmälaren hänvisar till en bok, som tidigare har recenserats i denna tidning, ty han kan ingalunda begära att läsaren skall ha tagit del av allt som står på kultursidan. Ändå gör recensenten nu så av det skälet att det gäller två verk, som har samma ambitioner och handlar om i stort sett samma historiska skeden. Det som observerades i UNT 19/10 hette Tusen år i Europa (red Håkan Arvidsson och Henrik Jensen). Verket innehöll en fortlöpande, mycket begåvad, men kanske för en ovan läsare krävande analys i fyra band av skeendet fram till år 2000. Det har nu fullbordats.Epoken 1300—1600Nu skall däremot uppmärksammas första delen av fyra planerade, som snarlikt och sammantaget heter Historien om Europa och är författad av den norske historikern Karsten Alnæs, ett enmansföretag således. Boken är säkert mera lättläst än Tusen år, men förkunskaper skadar inte heller här — kanske räcker det med en enklare skolhistoria eller rentav årtalslista.Alnæs lägger upp sin historia essäistiskt och följer inte alltid en strikt kronologisk linje. Efter en inledning, som söker definiera vad vi egentligen menar med begreppet Europa, följer tre huvudavsnitt, omfattande en rad essäer vardera. Först handlar det om vad författaren kallar Dödens ryttare, en egentligen djupt deprimerande läsning om farsoter, krig, häxprocesser och allt annat tänkbart elände från epoken i fråga, alltså 1300—1600. Avsnitt två handlar mera om människoöden, som naturligtvis också kunde vara nog så komplicerade och ibland mycket tragiska, såsom när det berättas om en kättersk mjölnare. Här figurerar emellertid också personer med en stark livslust, t ex "den kåte prästen från Langedoc" och en erotiskt lika aktiv kvinna, som hette Anna Büschler.Förändrad världsbildDet sista huvudavsnittet kallas Den uppfinningsrika världsdelen. Det bör i sammanhanget observeras att själva boken har undertiteln Uppvaknande. Författarens tes är nämligen att efter förödande pester och feodalkrig under senmedeltiden gick Europa trots alla kriser och fejder mot något nytt och fruktbart. Världsbilden förändrades och onekligen färdades européerna i högre grad än de gamla kulturfolken på andra håll över haven i upptäckaravsikter. Härpå och på kulturell förnyelse ger författaren många exempel, i hög grad hämtade från Spanien, Italien och England, områden som han anser vara ledande vid denna tid.Kungar och drottningarDen största fördelen med boken är, enligt min uppfattning, att människan sätts i centrum. Utan människor finns det ingen historia. Några exempel har här givits men många flera figurerar i framställningen. Det är kungar och drottningar, religiösa ledare som Jan Hus, Luther och Calvin. Här finns de litterära förgrundsgestalterna och konstnärerna samt köpmän och "vanliga människor" i den mån man kan nå dem genom källornas förmedling.Kungar och drottningar, alltså. En av dessa får särskilt omfångsrikt utrymme och kallas "den stora". Det är unionsdrottningen Margareta. Hon var gift med Håkan Magnusson och således svärdotter till Magnus Eriksson, kung över både Sverige och Norge. Alnæs har tidigare skrivit en fembandig Norges historia och kan naturligtvis utan och innan sitt lands förflutna. Ändå förvånar det mig när han skriver att liket efter Magnus Eriksson, som drunknade vid en förlisning i Västerhavet, återfanns. Man har tidigare alltid sagt, senast hans svenske biograf Michael Nordberg, att man aldrig hittade honom. Om de kungliga kvarlevorna bärgats, hade man säkerligen låtit dem på ett lämpligt sätt begravas.Ingen tillförlitlig bildNär författaren säger att i "Sverige var hon [Margareta] illa omtyckt" tror jag att det är något överdrivet, även om det självklart fanns motstånd mot hennes politik. Dock är det betänkligt när Alnæs till stöd för sin tes tar ett illasinnat omdöme av "en kanik från Uppsala, Erik Olsson". Denne man brukar vi kalla Ericus Olai och han var en av de mest omtalade lärarna och historieskrivarna vid vårt 1477 grundade universitet. Det som han skrev på 1480-talet efter allt som hänt (Engelbrektsupproret, Brunkebergsslaget m m) kan inte ge en tillförlitlig bild av hur svenskarna såg på Margareta under den tid hon verkligen levde.Framtidens filosofLåt oss säga att vi har hört namnet Francis Bacon men inte vet särskilt mycket om honom. Kanske har vi en uppfattning om att det var någon filosof som levde i det elisabethanska England. Naturligtvis kan vi bläddra i uppslagsböckerna men också — och hellre — i denna bok, där vi hittar en drygt sexsidig spirituell minibiografi över Bacon under rubriken Framtidens filosof. Den läsare som kommit något till åren läser med viss förundran några ord som Bacon skrev, då han bad drottningens rådgivare om en fördel. Det brådskade med beslutet, sade han. "Ty jag är redan på väg att bli gammal; trettioett år är en ansenlig mängd sand i timglaset."Läsaren rekommenderas att inte läsa denna bok rakt igenom från början till slut — det kan bli aningen mastigt. Däremot kan man med fördel börja med nästan vilken essä som helst och finna att snart har man läst hela boken och längtar efter fortsättningen i nästa band.