Det bästa med Sisela Lindbloms nya roman är omslaget. Det låter givetvis som ett fruktansvärt bottenomdöme över själva innehållet. Men det är inte så mycket en anmärkning på textens brister som ett erkännande av Lotta Kühlhorns snygga omslagsdesign. Framsidan liknar mest en stilren reklamaffisch från 60-talet för den skådespelaragentur, The Agency, som givit romanen dess namn. På baksidan återfinns en enkel förteckning över dramats spelplats, personer och tid. Som vore det en pjäs läsaren höll i sin hand. På första uppslaget finner man en karta över Paris, den stad i vilken romanen till största del utspelar sig.
Men det börjar i London, på den redan nämnda teateragentur över vilken den excentriska Semolina Pritchard bossar och där sekreteraren Lindsay och receptionisten Myrah jobbar. Snart har de alla tre, på skilda vägar och om varandra ovetandes, funnit vägen till Paris. Semolina för att knyta kontakt med den begåvade unga regissören Sofie Shaparov, som Lindblom gjort till en lätt förklädd variant av Sofia Coppola, just i färd med att färdigställa manuset till sin film om Marie Antoinette. Lindsay i ett impulsivt äventyr med den bildsköna skådespelaren Lloyd. Myrah för att fly in i drömmen om det romantiska Paris.
Dessa franska eskapader filtrerar Lindblom genom det mest urbrittiska av kulturella fenomen: Beatles låtar, till vilka romanen är full av referenser. Det är minst sagt en mångförgrenad roman Lindblom skrivit. Tyvärr blir resultatet snarare överlastat än uppslagsrikt.
Man misstänker lätt vad som varit Lindbloms intention: att skriva den stora, mångstämmiga romanen om det samtida Europa, där högerpopulistiska partier slår upp likt ogräs ur marken och där främlingsfientlighet och hat föder massmördare som Breivik. Och det är så Lindblom jobbar i den här romanen. Hon låter sina aningslösa och ytliga karaktärer möta den osminkade verkligheten, exempelvis genom Lindsays möte med den papperslöse pojken Michel.
Lindblom låter också historien samtala med samtiden. Myrah börjar skriva research om franska revolutionen för Shaparovs film och plötsligt ingår nuet och det förflutna en samtidig symbios. Stormningen av Bastiljen, det tredje ståndets uppror, blir en spegling av upploppen i Paris och London, just de två städer som Lindblom förlagt sin berättelse till. Det är som om Lindblom vill teckna det gamla Europas historia, med utgångspunkt i upplysningen och franska revolutionen, samtidigt som hon vill berätta om det moderna och mångkulturella Europa.
Lindblom lyckas dessvärre aldrig få något riktigt fokus i detta breda vidvinkelperspektiv. Historien breder liksom ut sig åt alla håll och får aldrig något verkligt centrum. Det är som om Lindblom förlorar skärpan i den belamrade berättelsen, som bara fortsätter i en lite pratig prosa och som dessutom lider av en del små språkliga fel och redaktörsmissar.
Det är synd, för Lindblom har trots allt en hel del angeläget att säga. Att hennes författarskap har ett starkt samhällskritiskt drag har hon redan visat. Den förra romanen, De skamlösa, väckte stor debatt och hade konsumismen som främsta måltavla. Här riktas den vassaste udden mot vår kulturs narcissism och kändisdyrkan, där allt handlar om att synas, där identitet är lika med exponering, där jaget inte skapas i mötet med ett du, utan i mötet med en offentlighet. En kultur där allt, för att likt Lindblom parafrasera Beatles, är jag, mig, mig, mitt.