Europa är en omstridd kyrkogård
Ett bättre sätt att upplysa kommande generationer om det nattsvarta 1900-talet är svårt att tänka sig, skriver Markus Huss om Steve Sem-Sandberg och Per Agne Erkelius De fattiga i Lodz respektive Hotel Galicja.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Här uppenbaras den tydliga skillnaden mellan minnesritualer i demokratier respektive diktaturer, när Topol i sin bok sammanför det postkommunistiska Tjeckien med den stalinistiska diktaturen Vitryssland. Men det är inget simpelt motsatsförhållande som Topol målar upp i sin mörka fantasm till roman, där en ansvarsfull demokrati ställs mot en diktaturs historiskt blinda propagandamaskin. Tvärtom framträder här faran som ständigt hotar minnet av historiens brott, oavsett politiskt system. Det förflutna riskerar alltid att instrumentaliseras i den politiska propagandans tjänst, eller för den delen att omformas till en kommersiellt gångbar produkt.
I Topols bok försöker man exempelvis att locka turister till det forna gettot Theresienstadt utanför Prag genom att sälja T-shirts och en specialgjord gettopizza. Samtidigt kämpar den gamla garnisonsstaden Terezins invånare för att staden ska leva vidare och inte reduceras till ett dött monument.
Vilka syften har upprättandet av ett minnesmärke? Handlar det om ett genuint intresse av att hedra totalitära systems offer och att "lära sig av historien", eller kan det tvärtom vara ett sätt att distansera sig från det förflutna och få det ur världen? Genom att betrakta svunna tiders folkmord (Förintelsen, folkmordet på armenierna, Srebrenica, Rwanda, Kambodja) som historia att lägga till handlingarna, blir det samtidigt lättare att blunda för dagens situation i exempelvis Darfur och i östra Kongo.
Det är tankeväckande att läsa Sem-Sandbergs och Erkelius böcker i ljuset av Topols roman. Möjligen skulle man kunna betrakta deras verk som ett svar på Topols problematisering av minnesritualer? Till skillnad från de flesta minnesmonument förmår litteraturen, när den formas i händerna på skickliga författare som Sem-Sandberg och Erkelius, att närma sig historien utan att för den skull förenkla den till en saga om det ondas kamp mot det goda i svunnen tid. Tvärtom dras läsaren in i ett osäkrat skeende, där betraktaren aldrig går fri från ansvar. Det kanske låter som ett märkligt resonemang: vad har vi människor födda långt ifrån eller långt efter andra världskrigets fasor för skuld i nazisternas massmord?
Men Sem-Sandberg och Erkelius lyckas problematisera skuldfrågan och begrepp som förövare och offer. Det är inte bara nazisterna som är ansvariga, utan även kollaboratörer av alla slag, från stater till individer: i Erkelius bok är det franska gendarmer som fyller nazisternas godståg med franska judar och svenska myndigheter som nekar uppehållstillstånd för judiska flyktingar med J:et i passet. Hos Sem-Sandberg möter vi den samvetslösa maktmänniskan Chaim Rumkowski, den av nazisterna utnämnde "judeäldsten" i Lodz getto, själv offer och förövare i ett. Genom att förvandla gettot till en lönsam vinstmaskin i nazisternas tjänst förmår han skjuta upp deportationerna av gettoinvånarna till förintelselägren. Samtidigt är det han, den forne barnhemsföreståndaren, som skickar gettots barn och ungdomar mot en säker död och från sin talarstol sprider sagor om ödet som väntar de deporterade.
Som Sem-Sandberg själv påpekat skulle historieskrivningen kring Rumkowski antagligen ha sett mycket annorlunda ut om röda armén nått gettot ett halvår tidigare, innan gettots slutliga tömning. Kanske hade han då betraktats som en hjälte.Sem-Sandberg och Erkelius har i sina böcker gett sig i kast med ett omöjligt och även ett etiskt problematiskt företag. För det är en hopplös uppgift att skildra ett massmord vars offer sedan länge är döda, dessa människors dagliga kval och verkligheter. Riskerar inte författarna, i likhet med politikerna och företagarna i Topols roman, att utnyttja människors öden för sina egna syften? Hur kan de ens ta sig den rätten?
Det är uppenbart att Erkelius och Sem-Sandberg under arbetets gång brottats med just dessa frågeställningar. Genom att hålla sentimentaliteten på avstånd och låta konkret material i form av vittnesmål, forskning och fältarbete tala för sig själva, levandegjorda av den egna reflexionen och fiktionens format, tar ändå Sem-Sandberg och Erkelius sitt moraliska ansvar. Båda romanerna formar levande minnesmonument, som till skillnad från ett avslutat historiebokskapitel drar in läsaren i ett omedelbart nu. Ett bättre sätt att upplysa kommande generationer om det nattsvarta 1900-talet är svårt att tänka sig.