Ett Zimbabwe bortom schablonerna

Författaren Petina Gappah från Zimbabwe skriver fram en stillsam men rasande protest mot sitt lands förfall, mot maktmissbruk och patriarkala strukturer. I prisbelönade novellsamlingen Sorgesång för Easterly ger hon de utsatta, inte minst kvinnorna, röst. De som drabbas hårdast av en korrumperad ledning, mardrömslik inflation och skenande hivspridning.
Det här är en annan, fördjupad bild av det Zimbabwe som ofta möter oss i nyhetsrapporteringen med president Mugabe i fokus. Visst finns Mugabe även i Petina Gappahs noveller. Han nämns faktiskt redan på första sidan, presidenten, är liksom omöjlig att undvika. Men han är ingen huvudperson, inget subjekt. Utan mer av en mörk skugga som faller över boksidorna och gestalterna som kämpar för en dräglig tillvaro medan landet störtar.

Och även om ilskan över orättvisor är en stark motor i berättandet, hade inga budskap gått fram om det inte vore för språket. Det enkla och absolut självklara språket, utan åthävor och onödig utsmyckning. Och den skarpa blicken för detaljer och händelser i vardagen som rymmer en större berättelse.
Petina Gappah intresserar sig för människorna. De vanliga, folket. Hembiträdet, änkan, konsuln, kusinen, indiern, den förståndshandikappade. Den politiska dimensionen kommer liksom med på köpet, glider in i berättelserna - genom människornas vardagsöden fångar Gappah livet i ett land som först framgångsrikt kämpar för friheten men sedan alltmer dras åt katastrofen.
Det är elegant gjort.

Ett par av novellerna lämnar mig ändå ganska oberörd. Jag upplever dem mest som skickliga konstruktioner, ett tankearbete utan större engagemang. Men andra är desto starkare, glimrande. Titelnovellen förstås, den är samlingens i särklass mest lysande berättelse och handlar om två kvinnor i en liten, fattig by där barnen driver i gäng och männen arbetar någon annan stans, ligger med andra än sina fruar. Den ena kvinnan, som ingen vet vad hon heter men som kallas för Martha, är förståndshandikappad och lyfter på kjolen för 20 cent. Den andra, "Josephats fru" längtar efter barn men får missfall efter missfall. Deras öden flätas samman på ett brutalt och tragiskt vis när Martha blir gravid efter att Josephat förgripit sig på henne, och Josephats fru tar hand om barnet.
Andra berättelser som stannar kvar efter läsningen är Hembiträdet från Lalapanzi, Moster Julianas indier och Min kusinsyster Rambanai.

De nämnda novellerna bärs alla av en stark känsla och glöd, av empati. De har också det gemensamt att det är kvinnor som skildras, kvinnor som för ordet. Petina Gappah är helt enkelt som bäst när hon lyfter fram de vanligtvis så osynliga kvinnoödena i ljuset. När hon synliggör strukturer så inarbetade att de anses självklara och "naturliga".
Petina Gappahs noveller är som förstoringsglas - varje detalj får skärpa.

Ett Zimbabwe bortom schablonerna

Författaren Petina Gappah lyfter fram de osynliggjordas berättelser ur ett sargat Zimbabwe. Anna Ehn läser en angelägen debut som tränger bakom mediebilden.