”Det är fruktansvärt att man aldrig mer får vara barn. Det är lika fruktansvärt att för alltid förbli ett barn.” Dessa två återkommande nyckelmeningar fungerar som en god summering av tematiken i Jonas Bruns nya roman Skuggland. Båda känslorna, såväl förlusten av barndom som förblivandet i detsamma, är väl utforskade i litteraturen. Man kan se det i allt från Proust till Peter Pan.
Historien om barndomens förlorade oskuld är rent av en av vår kulturs mest grundläggande urberättelser. För vad är Genesis berättelse om Adam och Evas förvisning ur paradiset om inte en gestaltning av barndomens upphörande, av det brutala utkastandet i den vuxna världens ansvar, skuld och brustenhet? Känslan av ”det fruktansvärda i att aldrig mer få vara barn” är en sorg över barndomens förlorade Eden.
Därför har nästan alla barndomsskildringar, lyckliga som olyckliga, något mycket vemodigt över sig. Hur mörk eller gråtråkig en barndomsmiljö än varit är den ändå alltid i någon mening paradiset. I Skuggland är det ett villakvarter i det tidiga 90-talet som fungerar som barndomens oåterkalleligt förlorade Eden. Det är här Jonas Brun förlagt sin historia om de två bästa vännerna Erik och Erik. De två särlingarna som finner varandra i en gemensam kärlek till idolen Michael Jackson, mannen som i sitt Neverland försökte upphäva tidens lagar och på så sätt skapa en evig barndom. Dagarna spenderar de två pojkarna för det mesta framför dataspelet Shadowland, ett fantasyliknande strategi- och vandringsspel som blir en spegling av deras egen resa genom barndomslandet.
Redan i romanens början, som berättas av en av pojkarna, får läsaren reda på att den ena Erik en dag försvunnit, likt en Natascha Kampusch eller Madeleine McCann bortrövats och sedan aldrig mer återfunnits. Detta blir det sår och trauma som romanen kretsar kring, det abrupta avbrott som definitivt, för båda pojkarna, ändar barndomen, för alltid förvisar dem ut ur paradiset.
Jonas Brun har, med både ett par diktsamlingar och romaner i ryggen, etablerat sig som en av det unga litterära Sveriges mest lovande författare. Men det stora publika genombrottet har ännu inte kommit. Det kändes lite som om det var med Skuggland det skulle ske. Men trots att Brun här skrivit en stabil och i allra högsta grad läsvärd roman, där särskilt den fint frambesvärjda barndomsmiljön och den vackert skildrade tvåsamheten mellan de två vännerna berör och imponerar, så tror jag ändå att publikgenombrottet kommer att låta vänta på sig ännu en tid.
Brun har förvisso en poetisk sensibilitet och en stilistisk exakthet i sitt språk som gör Skuggland till en oavbrutet njutbar läsupplevelse. Men berättelsen erbjuder inte tillräckligt mycket motstånd för att läsningen ska bli verkligt intressant och fängslande. Mycket i romanen känns alldeles för uttalat, för färdigt.
Skuggland må inte nå hela vägen fram, men det stora genombrottet kommer att komma. För en sak är säker - begåvning är något Brun har i överflöd.