Ungraren László Krasznahorkai är ett underbart salt i nutidslitteraturen. Med allvar och humor ger han sig i kast med mänsklig storhet och svaghet. I berättelsesamlingen Seiobo där nere är övergivenhet hans genomgående tema.
Via myt och konst utvecklar han sina tankar om människans ensamhet, blindhet och brustna drömmar i en värld där gudar inte längre hör hemma. Meningarna kastar sig från sida till sida utan punkt men man tänker inte på deras vindlande längd, så laddade är de av vitalitet och djup innebörd.
Det är inte noveller eller essäer denne ordkonstnär skriver utan berättelser som är knivskarpa analyser bland annat av vad skapande innebär.
Hans hjärta ligger hos dem som satsar hela sin själ på det de utför, det må vara en gammal museivakt, sammanlänkad med Louvrens Venus från Milo, en skådespelare hos den japanska nohteatern eller en 14-årig mästerlig Botticelli-elev i 1400-talets Europa.
Experters käbbel om vem som gjort vad har han inget till övers för. För honom betyder konstverket allt.
Omkring gestalterna brusar och virvlar den moderna världen, där klockorna går men tiden står still och där individen tvingas låsa in sig på toa för att få ett ögonblicks avskildhet.
Seiobo är en japansk gudinna. I texten som namngett boken repeterar en nohskådespelare hennes roll. Från gryning till klockan två på natten repeterar och undervisar han. Noh är för honom allt. När han ikläder sig Seiobos Felixkrona, hennes sidenklädnad i lila och purpur och hennes dans är gudinnan plötsligt ”där nere” och ger tröst med sitt ”var inte rädda”.
”Obemärkt” och ”överflödig” står en vit jättehäger blickstilla i floden Kanu och inväntar sitt byte i bokens första text. Omkring den brusar stadslivet. Ingen ser den. Den blir sinnebild för hur vi missar det som kunde gett våra liv mening. Författarens fråga lyder: ”hur är det möjligt att vi inte ser den”.
Ett korsord på nätet med en fråga om perserkungen Xerxes sköna drottning Vashti, som han försköt när hon nekade visa sig naken för hans manliga gäster, är utgångspunkt för en av de fascinerande texterna. Denna bibelmyt ur Esters bok kopplas ihop med en målning av drottningen, utförd i Botticcellis ateljé och föremål för expertstrid .
Krasznahorkai ser sambandet mellan Vashtis fall och perserrikets och han gör målningen till bevis för att sorg kan uttryckas i skönhet. Botticcelli-eleven han tillskriver bilden levde i tron att han var evigt förtappad, son som han var till en munk och en nunna. Ur sin sorg skapar han den sköna Vashti.
I en text återvänder en man till en Kristusbild, som en gång börjat leva inför hans blick. Han möter ”en omätbar sorg och utanför det lättsamma sorlet” och tillintetgörs av skammen ”att här var Kristus övergiven i ordets mest fruktansvärda bemärkelse” därför ”att ingen behövde honom”.
Samma övergivenhet ser den gamle vaktmästaren på Louvren inför Venus från Milo som står där omströmmad av okunskap och vulgaritet. ”… hon passade inte där eller någon annan stans i världen … för hon kom från en himmelsk värld som inte existerade längre”.
Mot allvaret ställs burlesk humor. Under rubriken ”Kulturdagar på landsbygden” gormar en gammal arkitekt om sin passion, barockmusiken och Bach. I publiken sitter åtta åldriga själar, förskrämda av gallan han spyr över Mozart & Co och helt koncentrerade på om hans hängslen skall klara av att hålla hans hasande byxor på plats.
Oavsett ämne blåser denne László Krasznahorkai, så ojämförlig och så obestridligt i mästarklass, varje text han skriver full av oväntade innebörder.