Maria NyströmDet brukar sägas att det är svårt att beskriva den tid man lever i. Kanske är det därför redaktionen till den nya antologin Trettiotvå poeter tjugohundraelva inte tycker sig se några specifika tendenser inom samtidspoesin. Det de beskriver är mest ett spret med olika tillåtande inriktningar, på samma sätt som de senaste decenniernas antologier också beskrivit sin tid. Det är i alla fall vad redaktionen till antologin skriver i sitt förord. Vad de valt att lyfta fram i boken är dock något helt annat, långt ifrån den påtalade spretigheten och de olika uttryckssätten.
Man kan inte undgå det faktum att den fåra av språkmaterialistisk poesi, som antologins redaktion själva representerar, är den som dominerar boken. De poeter som redaktörerna valt att publicera är inte minst de själva och en stor del av OEI:s redaktion (som de själva sitter med i), som Ida Börjel, Johannes Heldén, Martin Högström, Johan Jönsson och Mara Lee. Samt ett antal poeter utgivna av, just det - OEI.
Det undergräver antologins trovärdighet som tidsdokument över poesin vid sekelskiftets brytningsperiod. Dessutom aktualiserar det också den kritik som riktades mot OEI för ett antal år sedan då tidskriftens redaktionsråd recenserade böcker som kom ut på OEI:s eget förlag. En mycket infekterad debatt där OEI beskrevs som en intolerant maktbas, där språkmaterialismen som OEI företräder tagit över den svenska poesiscenen på ett oproportionerligt sätt. Även om jag personligen gillar den språkmaterialistiska poesin så är denna kritik inte utan grund.
Naturligtvis har redaktionen lika mycket valt de poeter som de presenterar som de valt bort andra poeter och inriktningar. Här finns inte ett spår av den mer publiktillvända estrad- och slampoesin. Bland annat saknas Sveriges kanske bäst säljande poet, Bob Hansson och hans genrekollegor Daniel Boyacioglu och Olivia Bergdahl som alla gått från scen- till regelrätta bokpoeter. Några nämns i förordet - men publiceras deras dikter i antologin? Icke!
Jag saknar också arbetarklasspoeterna. Den öppet politiska Jenny Wrangborg, likaså den expressiva anarkisten Mattias Alkberg och den mer lågmälda Helene Rådberg.
Det ska ändå sägas att många av mina personliga favoritpoeter finns representerade i antologin. Åsa Maria Kraft, den främsta inom samtidspoesin, skriver en formmässigt experimentell och mångbottnad poesi man inte annat kan än ta till sitt hjärta.
Tornedalspoeten David Vikgrens dikter får åtminstone mig att nästan fysiskt känna den Tornedalska själen och naturen, precis som Pär Hansson får det
västerbottniska landskapet och kynnet att leva.
Underbarnet och Uppsalabon Åsa Ericsdotter är också representerad med sin köttiga och nästan beroendeframkallande kärlekspoesi. En som också är omöjlig att gå förbi i detta sammanhang är hybriden Johannes Anyuru. En betydande poet, inspirerad av såväl de gamla grekerna som hiphop-bandet The Latin Kings: "Jag tror att det finns en jättelik räddning där,/för oss alla, en poesi/lika värdig/som ett andetag".