Sicilien. Torr sand, rasslande ödlor och ett stort turkost hav. Ljusa gardiner fladdrar i en vacker villa en bit från stranden. Men det finns ingen luftkonditionering. Över golven blåser frömjöl från ett förvuxet mimosaträd. Och i köket luktar det av sopor som ingen tar ut.
De som bor här är Filip och Miriam, ett svenskt par om följt sin dröm om ett avskilt liv i lugn och ro. Filip, etablerad bildkonstnär, kan arbeta i sin vackra ateljé medan Miriam, forskare i medicin, tar hand om bebisdottern Olivia. Om några veckor börjar Filips pappaledighet, men först väntas besök av vännen Ashkan med fru. Ashkan är journalist och ska besöka en annan ö i trakten också: Lampedusa, där varje dag människor flyter iland efter att ha försökt ta sig till Europa i rangliga båtar.
I Negar Nasehs hyllade debutroman ”Under all denna vinter” från 2014 var landskapet ett snötäckt Västerbotten. Skildringen av en mor-dotter-relation och omgivande familj blottlade de hjärnspöken som driver umgängesmönster, och ekade av den klassiska litteraturens komplexa relationer.
I ”De fördrivna” finns samma avskalade språk, nu reflekterat i vit sand istället för snö men lika uppmärksamt på kyla och instängdhet. När Ashkan och hans fru Erika anländer kliver de in i en luft som är, om inte direkt förgiftad, så ansträngande att andas. Den fina villans värld är stor för sina invånare men ytterst liten sedd utifrån. Läsarens blick vrids om och vi ser Filip och Miriam genom gästernas ögon: en bortskämd konstnär som gör vackra bilder utan idéer bakom, en stel läkare som dricker för mycket, båda utan tanke på alla som drunknar bara några mil bort. Det dröjer inte lång tid innan motsättningarna jäser ur den trygga bunken. Ashkan tänker skriva om Lampedusa, och han är inte rädd för att ta upp ämnet vid middagsbordet: tvärtom.
Att låta en bekant från förr kliva in i en (falsk) idyll och skaka om är ett klassiskt grepp, inte minst i dramatik. Men Ashkan och Erika vill inte delta i något kammarspel: istället drar de genast omkull väggarna – inklusive den osynliga ”fjärde” – och hela vår oroliga globala samtid gör entré.
Om klassikerna i ”Under all denna vinter” låg som ett inbäddande snötäcke är människorna här ensamma i blixtbelysning. De är i sitt eget antika drama, med skarpa bilder som enda sällskap: uppspolade små båtar i gult, rött och grönt, döda passagerare i mörka kamrar under jord.
Att de ibland känns väl stiliserade – den engagerade journalisten, den naive konstnären och så vidare – må sen vara hänt. Det kanske rentav behövs för att kunna berätta den här historien just nu: konflikter blottläggs utan grumlande distraktioner. Resultatet blir just ett ödesdrama, en moralitet om individens ansvar att åtminstone ibland koppla upp sig mot världens blodomlopp. Vad som rör sig där just nu råder ingen tvekan om: runtom i Europa diskuteras gränserna, identiteten, flykten och döden. Och i familjer och vänkretsar upptäcker folk nya saker om varandra, de oroliga tiderna tar fram det bästa och sämsta i människor. Negar Nasehs språk, genomskinligt som en kameralins och samtidigt smekande som en vind i det varma landskapet, fångar dessa processer både svävande och fruktansvärt konkret. Berättelsen är som en karamell där många smaker fälls ut, en efter en och lindar sig om varandra till något unikt. Sött, syrligt, beskt, bittert och salt. Den är bedrägligt enkel, men utan tvekan del av ett stort författarskap. Förhoppningsvis överförs den snart till scenen.