Ett stort författarskap på spåren

Varje riktigt bra konstverk innehåller ett element av mysterium. Eller egentligen mycket mer än ett element – själva kärnan, det som gör konstverket bra, dess storhet, är alltid en gåta. Konstverkets väsen låter sig aldrig fångas. Det går inte att säga: ”Titta, här är det, detta är verkets storhet.” Hur mycket man än plockar isär och analyserar kommer man aldrig fullt ut att kunna förklara vad det är som gör konstverket så bra. Man kommer stå där med famnen full av frågetecken. Kanske är det helt enkelt ett bevis på att det slitna och till synes banala uttrycket om att helheten är mer än summan av delarna faktiskt stämmer. Den stora konstupplevelsen lämnar alltid en känsla av mirakel efter sig.

Detta säger jag givetvis i självförsvar, som en brasklapp, som ett försök att släta över lite av det pinsamma misslyckande som det innebär att i det korta recensionsformatet försöka säga något kärnfullt om en sådan genuint märkvärdig bok som Mats Kolmisoppis Undantagen.

För Kolmisoppi har det där alldeles egna tilltalet, den där särpräglade rösten, som inte går att laborera eller konstra fram, som helt enkelt är resultatet av en alldeles äkta talang. Och hans bok, den fjärde i ordningen, lämnar den där mirakulösa känslan efter sig, känslan av att dess mening och kärna, dess storhet, ständigt undflyr en, inte låter sig beskrivas.

Efter romanen Bryssel återvänder nu Kolmisoppi till den form som han använde sig av i den uppmärksammade debuten Jag menar nu – den korta prosatexten (för jag vet inte om novell verkligen är rätt beteckning på det som Kolmisoppi här skriver).

I Undantagen möter vi ett antal människor som lever liksom på undantag, som känner sig åsidosatta, inte sällan uppfyllda av en mer eller mindre befogad vrede. Många av dem tycks befinna sig alldeles på gränsen till en explosiv våldseruption, inte minst på grund av det omgivande samhällets ohanterlighet, dess orättvisor, samt medborgarnas självblindhet inför sitt eget ansvar i världens alltmer utsiktslösa utveckling. Det är ingen överdrift att kalla Kolmisoppi för en politisk, om än långtifrån plakatviftande, författare. Undantagen har rent av drag av civilisationskritik.

Om det är en samtidsanda Kolmisoppi fångar finns anledning till oro. Här skildras ett slags frånvaro, ett tillstånd av en nästan apatisk livskänsla. Kolmisoppis karaktärer är liksom inte närvarande i sina egna liv. De balanserar ständigt på en mycket tunn och skör lina över meningslöshetens avgrund. De är hela tiden nära att falla.

Kolmisoppis lite själlösa, komprimerade och nästan monotona stil fyller texten med en snudd på aggressiv laddning. Meningarna är korta, utan nåd. Men här finns också en lågmäld, mörk och ibland nästan brutal humor. Det är koncentrerat och väldigt kraftfullt.

Med Undantagen gör Kolmisoppi det uppenbart att han är ett stort författarskap på spåren.