Ett släktträd av fantasi och fakta

Att Lars Andersson, den stabile och allvarsamme romanförfattaren alltsedan 70-talet, är värmlänning har nog flertalet av hans läsare uppfattat. Hur djupa hans rötter i landskapet är framgår ytterst tydligt i hans nya bok Ljus från ingenstans, där han skriver om sina förfäder i byn Hedås, mellan Karlstad och Forshaga, från ungefär år 1700 till 1900. Det är ett myller av Måns Svenssöner, Lars Jonssöner och Cajsa Månsdöttrar som man har svårt att hålla isär trots den påpassliga släkttavlan på pärmens insida. Men det är också en intressant metod att knyta samman det historiskt vetbara med den fria fantasin, som Lars Andersson fullföljer energiskt och med ofta fängslande resultat.

Stommen är de notiser om födelse, död, giftermål, olyckor och andra data ur kyrkböckerna, som Lars Andersson liksom alla andra släktforskare kan ta fram om sina anförvanter rätt långt tillbaka i tiden, såvida inte dokumenten brunnit eller på annat sätt förstörts. Vissa stycken blir uppräkningar som får en känd Povel Ramel-visa att klinga i bakhuvudet:"God dag på er alla, Karl Nilsson jag heter, en visa vill jag sjunga som jag har skrivit själv". Medan Povels text tar vara på det komiska i bondesamhällets traditionalism och släktkänsla visar Lars Andersson på de allvarliga, ibland tragiska men alltid djupt mänskliga sidorna i denna halvförsvunna värld som vi ändå har så mycket gemensamt med. Och gång på gång djupnar skisserna av dessa människor till fina porträtt av hur de såg ut, hur de betedde sig, vad de kände och vilka deras livs milstolpar var. Det gäller nog framför allt den lilla ettriga men alltmer självständiga och vidsynta Cajsa med hennes två män efter varandra, den ene äldre och den andre yngre än hon själv. Antagligen har Lars Andersson tagit med sitt myller av autentiska bifigurer för att de helt fantasibaserade avsnitten skall framstå som extra trovärdiga. Det lyckas i regel bra, till priset av en hel del s k transportsträckor.

Till trovärdigheten bidrar förstås också Lars Anderssons grundliga förtrogenhet med äldre tiders redskap, arbetsmetoder och grannrelationer. Han är realist i både stora drag och detaljer, sammanfattar väl vad man vet om pest och kolera, skifte och vacciner, skolgång och sockenstämmor, samtidigt som han har intuition för vad som får människor att dras till varann eller glida isär. Han hör till de historiskt inriktade författare som snarare betonar likheterna än skillnaderna mellan olika tiders människor. Sin stil har han däremot anpassat efter stoffet och gett en del ålderdomliga drag, kanske under påverkan av både isländska sagor och folkliga skillingtryck. Hans pastischer på hemmagjorda psalmer är träffsäkra och hans här och var inflikade dialoger på värmländsk dialekt lyhörda och färgstarka utan att för den skull bli svårbegripliga. Någon enstaka gång kostar han på sig en anakronism som då han kallar revolutionsgeneralen Armfelt för Gustav III:s "sidekick".

I Lars Anderssons skildring framstår bönderna som socialt mycket självständiga och långtifrån politiskt vanmäktiga, samtidigt som de är relativt frikostiga och humana gentemot det sakta växande landsbygdsproletariatet. Detta kan nog stämma rätt väl åtminstone vad det centrala Värmland, längs Klarälven, beträffar. Stora delar av romanen handlar om vardagliga försörjningsbestyr men de som bränner till kretsar kring kärlek och familjeband; där ändras den nyktert sakliga tonen ibland till en viss poetisk tyngd.

Och det är nog för att hitta dessa väsentliga och personliga skeenden - som man bara kan ana sig till bland allt det prosaiska man kan veta - som Lars Andersson gett sig i kast med denna krävande kröniköruppgift. En eller ett par fortsättningsdelar lär följa. Alla de som snuddat vid släktforskning känner nog igen sig i fascinationen inför de mer eller mindre främmande öden som döljs bakom namn och årtal.

Ett släktträd av fantasi och fakta

Lars Anderssons nya roman Ljus från ingenstans är en gammaldags släktväv med kyrkboksfakta i varpen, skriver Tore Winqvist.