Ett omaka par

På toppen av ett ögonblick
står jag och skriker:
det är en fröjd att leva och förvandlas!

Dessa rader är hämtade ur samlingen Min dikt med vilken den finländske poeten Elmer Diktonius debuterade 1921, tjugofem år gammal. Det är ett skrik som länge gav genljud både i finlandssvensk och rikssvensk lyrik och det signalerade en radikal förvandling av poesin, från borgerlig välanständighet till fränt uppror, från traditionellt rimmad dikt till fri vers. Den förvandling som privatpersonen Diktonius genomgick fram till sin död 1961 var däremot allt annat än fröjdefull.
Om detta levnadslopp har landsmannen Jörn Donner skrivit en bok som kort och gott heter Diktonius - ett liv. De bildar ett omaka par, dessa två. Gemensamt har de förutom nationaliteten även författaryrket och radikala politiska böjelser, men i övrigt är de så olika man gärna kan tänka sig. Den ene kom från lägre medelklass på gränsen till proletariat och plågades livet igenom av förödmjukande fattigdom; skrivargnistan liksom livslusten tappade han tidigt. Den andre, vid 74 års ålder alltjämt i full fart, tillhör den besuttna finlandssvenska överklassen och kan se tillbaka på ett rikt liv i offentlighetens ljus. Diktonius är i första hand poet och inspirationsmänniska, Donner prosaist med mer prosaisk läggning.

Hur kommer det sig då att Donner valt ett så från honom själv artskilt föremål för en levnadsteckning? En tidig personlig kontakt spelade en viktig roll. Det var 1951 som de träffades första gången. Diktonius var femtiofem år och redan märkt av både fysiskt och psykiskt åldrande medan Donner var en ung man på arton vårar med litterära ambitioner. En följd av deras vänskap blev den utgåva av Diktonius Brev (1995) som Donner var med om att redigera. Det är i stor utsträckning detta brevmaterial som ligger till grund för biografin.
Från början siktade Diktonius på en bana som musiker men saknade medel för utbildning. Förgäves sökte han finansiellt stöd för att komma till Wien och studera för Arnold Schönberg. Donner nämner de få kompositioner som finns bevarade och berör flyktigt de många diktporträtten av äldre tonsättare men tycks sakna både intresse och kunskaper nog för att närmare gå in på denna för Diktonius själv så viktiga del av livet. Den avgörande knuffen från musiken över till poesin kom från den kände kommunistiske ideologen Otto Wille Kuusinen som en period på 1910-talet tog pianolektioner för den blivande skalden. Kuusinen menade att dikten var den unge musiklärarens rätta medium och väckte dessutom hans sociala samvete och politiska medvetande. När Donner kommer in på Finlands politiska historia från inbördeskriget och därefter har han mycket att berätta, av vilket åtskilligt dock har mer relevans för honom själv än för Diktonius. Till det fina i boken hör medkänslan med den sjuke och i förtid brutne diktaren: "Han kunde visserligen vara aggressivt intagen av sina omstörtarlater, men han var från början en mera mildsint människa än den förkunnare han utger sig för att vara."

Ibland verkar Donner nästan tro att det är sitt eget liv han ska skildra och tappar då sin hjälte ur sikte. "Diktonius och jag" vore en möjlig titel på boken, en elakare variant: "Jag och Diktonius". I gengäld får man veta mycket av allmänt intresse om Finland och dess historia samt bjuds många inblickar i Helsingfors författarkretsar, dit Diktonius mera sporadiskt hade tillträde trots att han bodde bara någon mil bort.
Poeten Diktonius då, vad har Donner att säga om honom? Nästan ingenting. Visserligen anför han en mängd dikter, men enbart som biografiska källor. Deras poetiska kvaliteter ignoreras helt. Det finns annars åtskilligt skrivet i det ämnet men av ett i Donners ögon föraktligt släkte: "Akademiska forskare påminner ofta om flugor som samlas omkring intressanta och för tidsmodet passande lik." Ett annat lik som avfärdas är den lyriska modernismen: ett "oklart och numera rätt meningslöst begrepp". Lika missriktat finner Donner det vara att forska efter litterära influenser. Så försummar han också totalt den anglosaxiska modernism som Diktonius kom i kontakt med under en tidig vistelse i London, där Ezra Pound hjälpte till att lansera imagismen, den korta och koncentrerade bildens poetik som i så hög grad utmärker Diktonius stil.
Varpå beror då dessa luckor och hätska utfall mot en hel skara forskare? Poetisk trubbighet? Kanske. En omständighet han själv pekar på i ett efterord förklarar bara en del: en "viss, med åren tilltagande lättja hos mig". Man får inte vara lat när man dissekerar lik, det är något man kan lära av akademiska flugor.

Ett omaka par

Det är mer om personen Elmer än skalden Diktonius i Jörn Donners bok Diktonius - ett liv, skriver Staffan Bergsten.