Ett mörkt ödesdrama

När man börjar på en ny bok av Joyce Carol Oates gör man det med en känsla av tillit som är få författare förunnad. Man vet att man vilar i säkra händer och att man inte kommer att bli besviken. Hennes nya roman, Den tatuerade flickan, utgör inget undantag.I handlingens centrum står den framstående, amerikanska författaren Joshua Seigl som i ungdomen skrev en hyllad roman om sina farföräldrars öde under Förintelsen, men sedan dess enbart skrivit akademiska, väl ansedda, böcker. Han har levt ett tillbakadraget liv, utan att gifta sig, och när han vid trettioåtta års ålder bestämmer sig för att anställa en sekreterare är det kanske sällskapet han åstundar, mer än hjälpen med att sortera brev.Ingen av de unga manliga doktorander i klassiska språk som han intervjuar känns emellertid rätt, och det är först när han möter flickan Alma i en bokhandel som han vet att han har hittat sin assistent. Hon får genast hans förtroende, och när det upptäcks att han lider av en neurologisk sjukdom blir han alltmer beroende av henne. Vad han inte vet är att Alma i hemlighet stjäl från honom, och att hon inför sin pojkvän skryter om att hon en dag skall döda "den där juden" hon arbetar åt.Mänskligt och sårbartJoyce Carol Oates tillhör de utvalda författares skara som har en sällsam förmåga att skapa romanfigurer som har något nästan outhärdligt mänskligt och sårbart över sig, något som gör dem plågsamt verkliga. Man lär verkligen känna hennes karaktärer, lever med dem, i dem, engagerar sig i deras öden och saknar dem intensivt när boken tar slut. Det gällde inte minst Norma Jeane i Oates så hyllade och lästa Blonde, vilken man högst ovilligt skildes från, utan hopp om återseende. Men kanske saknade Joyce Carol Oates också sin Norma ­Jeane, för i Den tatuerade flickan har hon i Almas truliga gestalt skapat en visserligen sjaskigare och mindre oskuldsfull, men framför allt mindre begåvad och framgångsrik, syster till den blonda skådespelerskan.Bottenlöst kärleksbehovUnder den kärva ytan finns i Alma samma troskyldighet, samma bottenlösa behov av att bli älskad som hos Norma Jeane. De till och med pratar likadant, stammande och andfått, och i likhet med Norma Jeane har Alma en nästan obscent kvinnlig kropp, vilket gör henne till ett lätt byte för män som inte kan se henne som något annat än en själlös docka, vars hela värde ligger i hennes sexualitet.Att detta är en kvinnlig arketyp som fascinerar Joyce Carol Oates är uppenbart, men Almas berättelse fungerar också som en kritik av den amerikanska kultur som hon aldrig tröttnar på att syna i sömmarna. Inlevelsefullt skildrar hon den obildade amerikanska underklass som tror på Gud men inte på medmänsklighet, där alla männen har ett gevär undanstoppat någonstans och där flickorna förväntas kunna ta sig an pojkvännens polare. Skildringen av hur Alma utnyttjas av män som hon litar på är så stark och drabbande att det nästan blir fysiskt förnimbart.Fördomar och okunskapOates är dock något kluven i sin inställning till Alma. Hon får inte bara representera de unga kvinnornas förfärande utsatthet i de lägre amerikanska samhällsskikten, utan även den fördomsfullhet och farliga okunskap som finns i dessa befolkningslager. Ett viktigt tema i Den tatuerade flickan är den nya antisemitismen som kommit fram efter den 11 september (boken kom ut i USA 2002). Judehatet löper hela tiden som ett mörkt stråk genom romanen.Joyce Carol Oates har själv ett judiskt inslag i sin familj och kanske har det påverkat hennes val av ämne, men framför allt är det i egenskap av intellektuell som hon talar när hon indignerat vänder sig mot dem som förnekar Förintelsen och dem som föraktar lärdom och kunskap. Hela boken formar sig till ett mäktigt försvar för bildning, humanism och tolerans.Den tatuerade flickan är en omskakande berättelse, även om idédiskussionen ibland blir väl synlig. Skildringen av den komplicerade relationen mellan de båda protagonisterna och dess svängningar mellan kärlek och hat, ömhet och medlidande, attraktion och äckel, uppspelad mot en fond av ömsesidigt beroende, är oavbrutet fascinerande.Outhärdligt spännandeDen tatuerade flickan är också en bok som har lånat ovanligt mycket från de spänningsromaner Oates skriver under pseudonymen Rosamond Smith. Det är en roman som konstruerats med deckarförfattarens känsla för intrig och tempo, och som ibland blir nästan outhärdligt spännande, utan att för den skull förlora i litterära kvaliteter. Snarare än att likna en deckare bär Den tatuerade flickan drag av den antika tragedin, där huvudpersonerna med kylig konsekvens drivs mot den katastrof som de själva skapat.Uppdykandet av Seigls enerverande syster Jet känns till en början som ett sidospår, något som splittrar mer än det tillför, men även hon får till slut sin naturliga plats i detta mäktiga, mörka ödesdrama.En viktig bokDet är en roman som är både skoningslös och ömsint, som rymmer en råhet som stundtals gör läsaren illamående och en ömsinthet som skimrar. Det är en bok som dröjer sig kvar, som lämnar spår, en viktig bok, som man läser med oupphörligt intresse — och om man trots allt sänder Blonde en nostalgisk tanke emellanåt, så beror det på att den var på nästan 900 sidor, tre gånger så tjock som Den tatuerade flickan ...Kan inte någon ge Oates ett Nobelpris snart ...?!