Ett mörkt mästerverk

Medan David Grossman arbetade på sin senaste till svenska översatta roman, På flykt från ett sorgebud, bröt det andra Libanonkriget ut och hans son Uri, som gjorde sin militärtjänst i de israeliska pansartrupperna, dödades under en offensiv i södra Libanon. Det är svårt att inte ha detta i åtanke då man läser romanen eftersom det ger den ett kusligt, närmast profetiskt drag.

Boken handlar om Ora, vars yngste son Ofer deltar i en stor israelisk militäroperation på Västbanken. Galen av oro för att något skall hända honom stänger hon av sin mobiltelefon och ger sig ut på en lång fotvandring genom Israel. Logiken är lika glasklar som absurd: Om de inte kan överlämna dödsbudet till henne så kan inget hända Ofer.

Med sig på vandringen har hon Ofers far, Avram, som sedan tonåren varit en nära vän till Ora och hennes separerade make, Ilan. Avram är svårt traumatiserad sedan han torterades av egyptierna under Jom Kippur-kriget 1973 och har aldrig träffat Ofer. Genom historierna som Ora berättar medan de vandrar lär han emellertid känna sin son. I ytterligare en galen vadslagning med ödet har Ora nämligen fått för sig att hon kan hålla Ofer vid liv genom att prata om honom. Den stora militäroperationen pågår fortfarande på Västbanken, och av en man som de mött på vandringsleden har de fått veta att den krävt många liv.

Den makabra likheten mellan romanens tema och författarens privata tragedi har gjort att den fått mycket uppmärksamhet, och det är utan tvekan något som ger På flykt från ett sorgebud en extra dimension. Men det är långt i från det enda som gör den till en läsupplevelse utöver det vanliga. Detta är en roman som skälver, skimrar och jämrar sig, som man fortsätter att tänka på då man ägnar sig åt vardagens rutiner och som man drömmer om på natten.

I efterordet skriver Grossman att merparten av boken redan var skriven då han förlorade sin son, och vad som förändrades var framför allt "ekot av den verklighet i vilket det slutliga manuset skrevs". Kanske hämtar boken lite av sin råa kraft ur författarens smärta.

På flykt från ett sorgebud är en berättelse om kärlek, vänskap, åldrande och föräldraskap, vad som formar en människa och vad som gör livet värt att leva. Det är också en stark och inträngande skildring av dagens Israel. Boken innehåller många iskalla iakttagelser om vardagslivet i Jerusalem, till exempel när Ora och Ilan tvingar sina söner att gå till olika barer på fredagskvällen, så att de inte skall förlora båda två ifall en självmordsbombare skulle slå till.

Skildringen av hur konflikten tränger in i privatlivet och påverkar relationen mellan vänner och familjemedlemmar är briljant. En av bokens mest minnesvärda episoder beskriver hur hennes vänskap med en palestinsk taxichaufför försuras när hon tanklöst anlitar honom för att köra henne och Ofer till hans militärbas. Slutsatsen som dras är nedslående: i slutändan är etnicitet och politik viktigare än allt det som förenar oss som människor. "Livet nationaliseras", som Ora uttrycker det. Själv förkroppsligar hon den israeliska vänsterns ambivalenta och schizofrena inställning till palestinierna, då hon nästan dagligen pendlar mellan skuldkänslor, sympati, hat och rädsla. I en briljant scen gör hon en "arabisk sallad", och hackar tillsammans med gurkan och tomaterna ursinnigt ned alla laddade arabiska ord - från Arafat till Sabra och Shatila - som under åren av konflikt blivit en del av den israeliska vokabulären.

På flykt från ett sorgebud är en bitvis påfrestande läsning. Skildringen av de båda kantstötta, vindslitna människorna som försöker fly från nuets och det förflutnas demoner är så närgången och avskalad att den blir rent plågsam.

Trots det är det svårt att lägga i från sig boken och de över 700 sidorna går snabbt att läsa. Som en tröst i allt det karga och hjärtslitande finns passager som är så vackra att man förstummas. I synnerhet bildspråket är vackert och träffsäkert. Ett spädbarns naglar är genomskinliga som granatäppelfrön, Avram ser "uppskrämd och härjad ut, som en myrstack söndersparkad av en grov fot", och när solen går upp stiger ljuset som ur ett par knäppta händer som sakta öppnas.

Sedan På flykt från ett sorgebud kom ut i Israel har Grossman hunnit skrivit ytterligare en roman som behandlar förlusten av ett barn. Till skillnad från den förevarande boken är det en tunn volym så vi behöver kanske inte vänta alltför länge på att den skall finnas i översättning.

Förhoppningsvis har Grossman många fler romaner kvar att skriva, men det är fullt möjligt att På flykt från ett sorgebud är hans storverk, vad En berättelse om kärlek och mörker var för hans landsman Amos Oz. Detta är inget annat än ett mästerverk.