Universitet är det borgerliga samhällets prydnad. Det premierar prestation framför pretention, förmåga mer än förbindelser, nyfikenhet i stället för njutningslystnad. Vägen dit var seg och strapatsrik. Akademisk lärdom, den bästa som fanns att tillgå, fick länge dväljas i kyrkans famn eller stampa i krigarstatens förrum. Först när nationen och medelklassen fann varandra – som Nils von Rosenstein hade siat om i ett berömt akademital från revolutionsåret 1789 – inleddes en befrielserörelse som skulle göra vetenskapligt förvärvad kunskap till en självklar bas för intellektuella och materiella framsteg.
Idéhistorikern Carl Frängsmyrs arbete om Uppsala universitet, från mitten av förrförra seklet fram till första världskriget, behandlar just en sådan frigörelseprocess. Jag måste tillstå att jag blev nästan förstummad när jag insåg vilka fantastiska böcker detta är, och det dröjde innan jag kom på vad det var som fick mig att reagera så. Andra hälften av 1800-talet har ofta beskrivits som en gråvädersfas i den moderna svenska historien. Rätt mycket skorstensrök, rätt litet andlig espri. Plufsigt genremåleri och en ämbetsmannakorrekthet på gränsen till det uthärdliga. Övermöblerade rum, ingen finess i klädedräkten. Tom punschpatriotism, eventuellt en smula överförfriskad skandinavism. Massutvandring och ingen speciell begeistring i den egna torvan.
Vad Frängsmyr visar är hur snabbt det händer saker och ting under denna gråmelerade yta. Studentstaden Uppsala blir fokus för strömningar av modernitet och målmedvetenhet. Visserligen kunde publicister i Stockholm och Göteborg på 1850- och 60-talen göra sig lustiga över hur opraktiskt det var att ha en kunskapens högborg ute på bondvischan, i avsaknad av snabba transporter och andra bekvämligheter, och det drevs veritabla kampanjer för att få rikets första och främsta universitet flyttat till huvudstaden (i stället för att flytta huvudstadens unga män till mångårig isolering på den vindpinade Uppsalaslätten). Ett antal motstrategier tillgreps av det ”konservativa” akademisamhället, alla med moderniserande verkan. Det ordnades klang- och jubelfester i nationell anda, för att understryka att lärosätet var just en nationell angelägenhet, inte en provinsiell. Naturvetare, med kemister och fysiker i spetsen, skaffade sig institutionsbyggnader, oftast med statsanslag, och till detta kom museer, bibliotek, nations- och universitetshus, lasarett och andra lokaliteter knutna till akademin, så att en flyttning skulle ha varit rena resursslöseriet. Man byggde sig fast helt enkelt. Efter en tid kom också järnvägen, med en direkt dragning mellan Stockholm och Uppsala. Och kanske ska man inte heller bortse från att den gustavianska donationen, med räntebärande egendomar, gällde just akademin i Uppsala och inte någon annanstans. (Även Lund hade en regal donation, om än inte lika grandios.)
Med vetenskapens förändrade villkor – fler studenter och lärare, dyrare infrastruktur – räckte dessa egna medel inte mera till. Staten behövde komma emellan, med vad vi i dag kallar fakultetsanslag. Detta kunde uppfattas som ett intrång i den akademiska autonomin (och sådant undveks, åtminstone till en början, vid de privata högskolor i Göteborg och Stockholm som grundades under denna period), men eftersom statsmakten i huvudsak var snål och höll professorer och andra lärare på svältkost, var risken liten för korruption och anpasslighet. Också sedan den akademiska jurisdiktionen, ett arv från den feodala korporativismens dagar, hade undergrävts och studenterna inte längre kunde härja och slåss utan att det allmänna rättsväsendet ingrep, hade regering och riksdag i huvudsak negativa hållhakar på universitetets personal: de kunde säga nej till framställningar men inte föreskriva vad där skulle ske. Ordningen bestod i sina grunddrag fram till den totalspärrade högskolans tidevarv, från 1970-talet och framåt. Då hade man fått ett högskoleverk som på sätt och vis innebar en återgång till de kungliga respektive kyrkliga kanslers- och prokanslersfunktionerna som den av Frängsmyr avhandlade eran med viss framgång distanserar sig från.
Autonomin, eller akademins frihet från yttre inblandning, kunde inte upprätthållas som ett system av privilegier av de gamla skråordningarnas typ. Den måste erövras och försvaras inifrån, genom nytänkande och innovationer. Frängsmyr är som allra bäst, tycker jag, när han beskriver framväxten av nya institutionella arrangemang, till exempel seminariekulturen. Det humanistiska seminariet inrättades, som ett slags pendang till det naturvetenskapliga laboratoriet, för att koncentrera studenternas uppmärksamhet på nyheter inom forskningens värld. Bakåtsträvare, både inom student- och lärarkåren, uppfattade detta som ett anslag mot traditionellt obundna studier och ett övergrepp mot professorernas rätt att fritt förfoga över sin tid. I själva verket stärkte seminariet de olika universitetsämnenas identitet och överlevnadskraft. En annan utveckling skedde inom raden av ämnesföreningar, eller ”akademiska fackföreningar”, som de kallades. Dessa förökade och ynglade av sig, med start på 1860-talet, och kan i många fall ses som barnmorskor åt nya ämnesbildningar. Studentskandinavismen nådde visserligen sin politiska kulmen vid denna tid – när Danmark lämnades ensamt i försvarskriget mot Preussen 1864 gick luften ur enhetstanken – men den kulturella samhörigheten i Norden snarare förstärktes därefter, och de samnordiska vetenskapsmötena blev ett synligt uttryck för viljan att internationalisera de internationella nätverken och använda sig av storskaliga organisationsformer. De konstituerade kritisk massa.
På ett allmänt plan: det som händer är att universiteten, från att ha utbildat klerker och prelater, och i någon mån skrivare och medicinmän, får som huvuduppgift att utforska den omgivande verkligheten med nya metoder och instrument. Inspirationen kom från Tyskland, där bröderna Humboldt med Berlin som bas hade etablerat forskningsuniversitetet, och det är ingen ände på de Uppsala-akademiker under 1800-talets andra hälft som beger sig till tyska avkrokar för att förkovra sig och knyta värdefulla kontakter. Det spekulativa ger vika för det experimentella och systematiska. Filosofisk fakultet blir den centrala kunskapsarenan och uppgraderas examensmässigt. Universitetslärdomen tar de första stapplande stegen från den ideologiska överbyggnadens eteriska rymder ned till samhällets mycket handfasta verklighet, den kapitalistiska gråvädersverkligheten.
Vad vi bevittnar är en hel sektors professionalisering. Till högre undervisning räknades vid denna tid och långt in på 1900-talet inte bara universitetet utan också läroverket, och det blev en viktig statusmarkör när studentexamen (eller mogenhetsexamen) fick avläggas i samband med gymnasiestudiernas avslutande och inte som tidigare vid och inför inträdet till universitetet, fast fortfarande under universitär kontroll genom censorerna. Goda förberedelser i läroverket gjorde också att universitetsplugget kunde bli mera specialinriktat – det skulle inte längre vara nödvändigt att alla ämnen på filosofisk fakultet ingick i en grundexamen. Det encyklopediska ämnesidealet måste upphöra för en expansion av antalet discipliner och forskningsinriktningar. Ett smalare vetande var att föredra därför att det var säkrare och mera användbart än ett bredare och allomfattande. Carl Frängsmyr fångar denna omvandling på ett ytterst träffsäkert sätt.
Han gör mycket annat. Han tecknar bilden av ett lokalsamhälle fullt av spänningar, akademiska kotterier som intrigerar mot varandra, sociala könsskillnader och utstötningsmekanismer, en ekonomisk misär som levde sida vid sida med spex och allehanda upptåg, sexuell nöd och självmordet i skuggan av en utebliven befordran eller ett illvilligt tjuvnyp. Det är en manlig, men allt mindre aristokratisk, värld som tornar upp sig. Bråkstakar och dissidenter anmäler sig oavbrutet. De kungliga kan fortfarande påräkna undersåtlig vördnad av den glammande majoriteten. Samtidigt pågår, vid sidan av allt studentikost stoj, folkbildning och tidningspolemik, exkursioner och insamling av folkmål – i en offentlighet som blev allt mer participatorisk, allt mindre beskådad. Här fungerade en universitetens ”tredje uppgift”, långt innan denna blev inskriven i någon sladdrig förordning. Jürgen Habermas hade känt sig hemma här.
När Frängsmyrs föregångare Claes Annerstedt utgav sin monumentala men aldrig fullbordade universitetshistorik, sågs ett sådant verk helt naturligt som en lovsång över det bästa nationen hade att bjuda – inte bara sig själv på utan också en konkurrerande omvärld. I vår tid konkurrerar de nationella universiteten (hur många till antalet?) med varandra. Det putsar allvarligen på sina varumärken; dag och natt ängslas de för utvärderingskommittéer vilka infinner sig som resande teatersällskap och påkallar uppmärksamheten. Deras konsultkostnader är överväldigande, jakten på blivande studenter går före allt annat. Hur står sig Frängsmyr i denna tävlan?
Han deltar inte i den. Han har undgått att gå i företagiseringsfällan, tack och lov. Hans arbete är gediget akademiskt. Och fullödigt är det, utan att författaren hemfaller åt någon fullständighetsmani. Det är pampiga böcker, dock att språket i dem aldrig blir pompöst, ordvalet aldrig sökt. Det lokala hade faktiskt fått vara mera närvarande, exempelvis genom en stadskarta till orientering för icke-Uppsalabon. Författaren går tematiskt tillväga; upprepningar kan förekomma, men de fungerar oftast bra som stöd för minnet. Personregistret är magnifikt och absolut nödvändigt.