Att bli falskt anklagad för att ha förgripit sig på sina egna barn är något av det värsta man kan föreställa sig. Bara att barn faktiskt blir utnyttjade av sina närstående är värre. Och är man en man som en gång bevittnat ett övergrepp utan att säga något– ja, då vill man inte ta chansen igen.
Edvard Frisbakke är åklagaren som tröstlöst vikt sitt liv åt att försöka sona för sin underlåtenhet den där sommardagen då han på sin sextonde födelsedag såg hur farbrodern Jens förgrep sig på Lisbeth, släktens egen Lilla Älva, utan att göra något för att avbryta. När Helene Uris roman Den rättfärdige tar sin början är Edvard nästan nittio år, och har levt med skulden som drivkraft i över sjuttio år.
Tröstlöst skriver jag inte för att Frisbakke inte uträttat något. Tvärtom. Han har blivit Norges ledande åklagare på området övergrepp på barn, han har skapat juridisk rättvisa för många barn som utsatts för de grymmaste av kosmiska orättvisor. Hopplösheten ligger förstås i att han aldrig kan göra det han inte gjorde den där sommardagen – hur många förövare han än sätter dit måste han leva med den bultande vetskapen att han inte hjälpte Lisbeth. Människor väljer yrke av många olika skäl, färre än man skulle hoppas gör det nog utifrån patos och passion. Edvard Frisbakkes karriär är därför lovvärd och hederlig på flera sätt, men också vansklig. Den gör honom fartblind.
Det är Frisbakke som är den rättfärdige i Uris roman, och som sådan också dess egentlige huvudperson. Men historien handlar om en familj som går sönder, om hur en kvinna som upptäcker att hennes man varit otrogen upprepade gånger under äktenskapet, också börjar fundera över samme mans förhållande till deras två döttrar. Marianne sår det här lilla tankefröet inom sig, och snart har det vuxit sig så stort att Karsten, mannen hon levt med i så många år, står inför rätta, åtalad för att ha begått sexuella övergrepp på döttrarna Elise och Henriette. Frisbakke är retorisk, skarp, oförsonlig åklagare i målet. Karsten blir fälld.
Helene Uri rör sig obehindrat i tid och rum, när hon växlar perspektiv mellan Edvard Frisbakkes nu och hans ungdomstid, mellan Karstens roll som småbarnsfar och hans avskurna tillvaro femton år senare. Mellan berättelserna om de båda männen – han som falskeligen åtalade och han som blev oskyldigt dömd – pendlar Mariannes, Elises och Henriettes liv och deras kamp för att återta ett normalt liv efter att familjen slagits sönder.
Den rättfärdige är som ett juridiskt upprop, en uppmaning om den balans och den eftertänksamhet – den noggrannhet – som undantagslöst måste råda när man handskas med sådana här känsliga brott. Inget får gå fel. Inget utsatt barn får förbises, ingen oskyldig förälder dömas. Båda sakerna är förödande för de inblandade. Och det är fascinerande hur en roman som är så utpräglat litterär som Den rättfärdige – det är fikton i dess allra bästa form, en gripande berättelse på kärnfullt vacker prosa – kan vara så ja, angelägen.
Helene Uri visar med Den rättfärdige på den dubbelhet som alltid finns i de riktigt, riktigt bra romanerna: den erbjuder läsaren fiktionens tillslutna rum, men glömmer inte att också säga något viktigt om världen utanför boksidorna. Om det inte vore för att jag lovat mig själv att sluta yla om priser hit och dit, hade jag sagt att Nordiska rådet har en lovande kandidat i Uri i år.