Ett lyhört tidsvittne

En del av dessa folkförflyttningar har i synnerhet efter krigshandlingarna i forna Jugoslavien fått ett eget namn, etnisk rensning. Men företeelsen som sådan är betydligt äldre. En av dem som både upplevt vad flykt undan en anstormande arme och gränsdragningen efteråt, som innebar det tidigare hemmet måste överges, är den i Sigtuna bosatta författaren Waltraut Pettersson. Hon växte upp i den lilla byn Zülkenhagen i östra Pommern. När Röda armén anlände våren 1945 begav sig familjen västerut i hopp om att undgå stridshandlingarna.
I dag ligger hembyn inom de områden som Polen fick i utbyte mot landavträdelserna i öst. Det är människor från dessa utposter som i dag bebor och odlar den mark där Waltraut Pettersson tillbringade sin barndom.

Om krigsslutet och barndomen i Pommern berättade hon redan i sin debutbok Tid att leva, som utkom 1978 på det då livaktiga Författarförlaget. I ett par efterföljande böcker, Förlorat land och Vid porten fortsatte författaren skildringen av sin uppväxt. Nu återvänder hon till ämnet i den under hösten publicerade minnesboken Mitt Pommern. I den redovisas upplevelserna i samband med ett återbesök i den forna hembygden. Tillsammans med en släkting reser Waltraut Pettersson runt på de platser där hon själv, föräldrarna och syskonen och övriga anförvanter tidigare bodde.
Det är en atmosfärrik bok med många ömsinta porträtt av de människor som en gång stod författaren nära. Återbesöket väcker till liv över 50 år gamla minnen och inte minst allt ouppklarat och obearbetat från de tidigaste uppväxtåren. Därmed sätter den här skildringen fingret på ytterligare en öm punkt när det handlar om barn som upplevt krigets fasor. Alla sedvanliga relationsproblem och familjeuppgörelser trängs åt sidan, när den rent fysiska överlevnaden står på spel. Men samtidigt har det också blivit en levande återgivning av livet under 1930-talet på den pommerska landsbygden. Ett geografiskt område som för övrigt en gång hörde till Sverige.

Det som dock gör det allra starkaste intrycket i Waltraut Petterssons bok är beskrivningarna hur ett krig drabbar civilbefolkningen. Det är den lilla och enskilda människans perspektiv som gäller bland dessa tankar och minnen med tyngdpunkten förlagd till vintern och våren 1945. Ryssarnas ankomst innebar att nazismen krossades. Men också både plundring, massvåldtäkter och åtskilliga arkebuseringar. Fadern i berättelsen väljer att döda sin hustru och sig själv för att undgå att bli en del av detta skräckfyllda händelseförlopp. Berättarjaget undgår att dela föräldrarnas öde, eftersom pappan darrar för mycket på handen och inte kan hålla pistolen stilla.

Onekligen är det ett stycke levande nutidshistoria, som Waltraut Pettersson förmedlar i sin bok. Det är inte längre tillbaka än drygt 60 år, som de här händelserna ägde rum. Författaren är ett lyhört tidsvittne som, betydligt bättre och starkare än vad de pliktskyldigt sända tv-inslagen förmår, ger möjlighet till inlevelse i de villkor som också många av dagens alla krigsflyktingar är underkastade. Däri ligger den här bokens viktigaste ärende.