Tyvärr är det långt ifrån vad Tuula Karjalainen åstadkommit.
Utan att ens tillhöra de inbitna fantasterna tippar jag att det i mitt hem finns i runda slängar femtio Muminprylar; porslin, glas, tavla, kakform, filmer, en mängd små plastfigurer, något oanvänt dataspel på cd-rom, urtvättade pyjamasar, en disktrasa. Böcker då? Jo, ett (oläst) exemplar av ”Småtrollen och den stora översvämningen”, ”Vem ska trösta knyttet?”, ”Den farliga resan” och en sönderläst kurragömma-pekpok som kulminerar i att Lilla My återfinns gömd under Muminpappans hatt. Den har inte Tove Jansson skrivit, det är ett som är säkert.
Poängen med detta rabblande? Den är simpel: kommersen kring Mumindalen har dragit den samtida publiken långt bort från ursprunget. Muminmuggarna skymmer sikten för författarskapet, bjäfset reducerar ett komplext konstnärskap till myspysbilder att pryda barnrummet med. Att det i år är 100 år sedan Tove Jansson föddes kommer med största sannolikhet innebära ytterligare uppsving för merchandisekrafset. Missförstå mig rätt; jag inte bara älskar de här muggarna, jag är dessutom rätt förtjust i att barn tidigt omges av dessa föremål – igenkänning är en bra inkörsport. Bara vi inte glömmer bort att faktiskt kliva in genom den där dörren, den som leder till Tove Janssons egentliga författar- och konstnärskap.
Tuula Karjalainen öppnar den dörren åt oss. Hennes biografi är ett återtåg till ursprunget, med konsekvent närhet till text och bild. ”Tove Jansson. Arbeta och älska” är en brett anlagd biografi som tar läsaren genom Janssons liv och arbete, från födelse till död. Karjalainen befriar därtill sitt föremål från barnboksförfattarens klassiska öde att reduceras till mysig sagotant, genom att skildra den kedjerökande, depressivt lagda och sexuellt frigjorda författaren och bildkonstnären Tove Jansson. Titeln summerar fint grundbultarna i Janssons liv, och det är i all denna komplexitet hon blir som mest intressant – på behörigt avstånd från en vag idé om Mumintrollen som representanter för det harmlösa och kramgoa.
Desto större besvikelse då, när en så vacker och tilltalande bok med all denna potential, visar sig vara något av ett haveri rent litterärt. För en icke-finsktalande är det svårt att avgöra om det beror på översättningen eller originalet, men förmodligen är det en kombination. Karjalainens prosa är trögflytande och repetitivt hackig, troligtvis som ett direkt resultat av en oförmåga att välja mellan akademisk analys och en friare ansats. Hon tycks ha svårt att förhålla sig fritt till sitt material och fastnar i ett evigt ”å ena sidan, å andra sidan”, vilket resulterar i en mängd motsägelsefulla och faktiskt helt obegripliga meningar. Efter läsning sitter jag kvar med en uppsjö fakta om Tove Jansson på hand, men en ytterst begränsad känsla för hur hennes liv verkligen var. Tuula Karjalainen gestaltar inte.
Bokens styrka ligger istället i författarens kunnighet, inte bara om ämnet Tove Jansson utan om konst i allmänhet. Karjalainen är konsthistoriker, och i de avsnitt som behandlar Janssons bildvärld vaknar mitt intresse åter. Inte minst så för att det i Muminkommersens era är mindre känt att Tove Janssons livsverk också innefattar gigantiska muralmålningar och abstrakta landskapsmålningar i olja. ”Tove Jansson. Arbeta och älska” har ett rikt bildmaterial, i sig anledning nog att läsa boken. Janssons konst talar för sig själv, med sin blandning av ljus och mörker, av bjärta färger och hotfull undergångstematik.
I störtfloden av faktainformation kring inbördes relationer bland finska och finlandssvenska intellektuella, spirar också spännande upplysningar kring Tove Janssons livsfilosofi och person fram. Det kan finnas i vittnesmålen om hur Mumindalen blev en eskapistisk plats för henne att vistas i under Andra världskriget. Utan krig, kanske inga Mumintroll? Det kan vara hur förhållandet med Tuulikki Pietilä helade henne och till sist fick henne att acceptera livets oberäknelighet. Sådant hade kunnat bära boken långt, om inte det osynliga tvånget att redogöra för allt funnits där redan från början.
Att skriva biografi över en annan människa är svårt; man kan inte hitta på hejvilt, men man får heller inte glömma att äga sin egen berättelse. I den balansakten krävs att författaren har språket i sin hand. Tove Jansson förtjänar en biografi som är åtminstone i närheten av lika rolig, djärv och spännande som hon själv var. Och det är inte Tuula Karjalainens bok, konstaterade kritikern surt och svepte den sista klunken avslaget kaffe ur sin Mårran-mugg.