Det är tvåhundra år sedan. Berättelsen börjar växa ungefär när Europas intellektuella uppfinner ”folket”. I Värmlands finnmarker fanns språk och myter som avvek från omgivningen, som började forma skogsfinnarna som en etnisk minoritet. Den finske studenten Gottlund reste runt i bygderna för att teckna upp och ge människorna tillbaka deras minnen. Han listade sig in i kyrkböckerna och skrev dit de gamla släktnamn som svensk överhet inte kändes vid. Han drömde sig ett härad av skogsfinnar mellan Sverige och Norge. I detta härad skulle Lomjansguten kunnat bli något av en kung. ”En Konung och en Drömmare” skulle man kunnat brodera på ryggen av hans enkla tröja.
Lars Anderssons bok om Lomjansguten är en vidunderlig berättelse, en väldig roman på 135 små sidor. En enda mening innehåller ofta mer än vad den slappa journalistprosa som tycks dominera svenska romaner just nu lyckas få fram på femtio sidor. Varje ord, varje detalj har sin betydelse. Han skildrar ett konstnärsöde, en av de stora spelmännen i svenskt 1800-tal. På sätt och vis blir romanen en gestaltning av romantikens och modernismens konstnärtyp, den spelman som Dan Andersson följde till graven i en berömd dikt. Men textväven innehåller mycket mera än så. Den går från magi till realism och tillbaka igen. Den timrar ett hus av symboler.
Syndafloden iscensätts på nytt i finnskogarna med ett loggolv som ark. En torpare förvandlas till varg. En spelman bygger sig vingar och försöker flyga från ett fähustak. Ett stall på fiolen snidas av ett nyckelben från kyrkogården. Detta och mycket mera bär Lomjansguten med sig ut i världen. Han blir regementsmusiker. Han hamnar i Kristiania, mitt i den borgerliga världens tillblivelse, och blir elev till den store Ole Bull. Han spelar med de kvinnliga spelmännen på bröllop i Västnorge. Han blir restaurangmusiker i städerna vid Norrlandskusten som håller på att bli förmögna på timmer. Och han återvänder lungsjuk till barndomens skog.
Mitt i den magiska skogen högg han som barn in bilden av sitt eget ansikte i en trädstam och blev ett jag, ett kluvet och skadat jag. I ungdomen försökte han utplåna bilden med ytterligare yxhugg vilket bara förstärkte dess drag. Dit återvänder han för att kanske försonas med sig själv och med dem han svikit.
Språket är arkaiskt och oerhört vackert. Bilderna är skarpa, metaforerna förbluffande. Man bör läsa långsamt, begrunda varje ord. Boken ekar av lockande hemligheter. Tätheten är oerhörd men inte alls tryckande. "Lomjansguten" är ett litet mästerverk.