Ett kvinnoliv i böckernas tecken

Kvinnliga författare som skriver biografier över kvinnliga författare är en blomstrande genre. Att kalla den en niche i dagens förlagsutbud vore missvisande, det krävs stora bastanta hyllor för att bära upp dessa i regel mycket omfångsrika volymer. För ett par veckor sedan hade jag nöjet att här anmäla Monica Lauritzens 500-sidiga levnadsteckning över Emili Flygare-Carlén och idag har turen kommit till Carina Burmans om Klara Johanson, inklusive noter och rikhaltig bibliografi en bra bit över 500 sidor även den. För inte så många år sedan publicerade Burman en tjock biografi över Fredrika Bremer.
Gemensamt har dessa verk glädjen att berätta om ett fängslande kvinnoöde, slå ett slag för kvinnans sak och i någon mån också kommentera de litterära verk som gjort respektive författarinna berömd. I fallet Klara Johanson - eller K.J. som hon ofta kallade sig själv - sägs det uttryckligen ifrån att det är livet och inte verket som boken gäller.

Det finns annars mycket i dessa avseenden som Burman delar med K.J. Båda har studerat litteraturvetenskap i Uppsala och båda har redigerat utgåvor av Fredrika Bremers brev. De hyser även en uttalad faiblesse för Johan Henrik Kellgrens elegant satiriska prosa; Burman ägnade den sin doktorsavhandling. K.J. nöjde sig med fil kand, en examen som visserligen var synnerligen omfattande på 1890-talet. Därefter gick de skilda vägar, Burman som romanförfattare och hennes äldre kollega som essäist, fast hon gärna skulle önskat skriva skönlitteratur. Där bar vingarna dock inte längre än till ett par noveller.

De stora dragen i K.J:s levnadslopp är lätta att sammanfatta. Alexander Johanson kallade sig fabrikör men var snarare en enkel köpman i det lilla Halmstad där hans yngsta dotter Klara föddes 1875 och gick i skola. Liten till växten var hon, kallades Parveln av sina studiekamrater i Uppsala och var livet igenom en utpräglad bokmal. Efter avslutade studier flyttade hon till Stockholm där hon under resten av sitt liv var verksam som journalist, kritiker och essäist. Efter hand avancerade hon till positionen som en av våra ledande kulturskribenter och blev flerfaldigt prisbelönad.
Det är privatpersonen K.J. som står i centrum för Burmans skildring och privatlivet dominerades av relationerna till en rad väninnor, några av dem hennes älskarinnor. Redan i Uppsala blev hon klar över sin läggning och den första stora kärleken mötte hon i den sex år äldre Lydia Wahlström, historiker och pedagog och en ledande gestalt i kvinnorörelsen. Wahlströms kristna orientering delade K.J. emellertid inte och de levnadspartners som i fortsättningen avlöste varandra, eller delvis gick parallellt, var alla sekulariserade, högt bildade eller konstnärligt verksamma damer.

Klara Johansons bestående berömmelse vilar framför allt på essäsamlingarna med Det speglade livet - memoarer från bokrummet i spetsen. Hennes begåvning i den genren karakteriserade Margit Abenius som "konsten att läsa innantill, stegrad till snille". Sådana böcker lämpar sig knappast för innehållsreferat, strukturanalys eller vad litteraturvetare annars brukar ägna sig åt. Burmans inriktning på livet, inte verket, är begriplig.
I gengäld tecknar hon en rad livfulla miljöbilder, bl a av studenttillvaron i Uppsala vid 1800-talets slut där kvinnorna var i ytterst liten minoritet och därför höll samman desto tätare. Vi får också vara med på en doktorsdisputation med K.J. som tredje opponent och serveras smakprov ur hennes spex "Så fruktas en argbigga." Som kritiker visade hon sig med tiden kunna vara just en argbigga som stackars misslyckade författare hade all anledning att frukta.

Kvinnokretsarna i mellankrigstidens Stockholm är en annan miljö som Burman befolkar med ett färgstarkt galleri. Det vimlar över huvud taget med namn i boken och registret omfattar uppemot 900 personer, somliga för all del hemmahörande i äldre historia. Både rörande och upprörande är ögonblicksbilderna från K.J:s senare år. Opraktisk var hon livet igenom och kunde inte ens laga till en kopp te utan utnyttjade hämningslöst sina vänner för allehanda triviala sysslor. Sina intima väninnor, från Lydia Wahlström till den sista mångåriga partnern Ellen Kleman, tilldelade hon rollen av mamma och spelade själv ansvarslös pojke. Samtidigt agerade hon hjälplös och hemligt lidande. Då hon som ett led i 1930 års folkräkning hade att besvara frågan om eventuella lyten svarade hon med sedvanlig brist på blygsamhet: "Agorafobi, blibliomani, insomnia och intelligens".

Under de sista åren krympte både hon själv och hennes värld utanför böckerna. Med sina blott 39 kg, sina glappande löständer och sin skarpa men extremt närsynta blick framstod hon för många som en liten mager häxa - men en häxa med stil. Och stil betyder i hennes fall främst en elegant och formfulländad prosa kryddad av ironi. Och hennes levnadstecknerska följer henne i spåren. Med en driven romanförfattares sinne för repliker lyfter Burman fram åtskilliga snärtiga formuleringar av K.J. och bidrar med en rad egna. Det är en gedigen biografi hon åstadkommit, in i detalj dokumenterad, huvudsakligen med brev och dagboksanteckningar, men även kultiverat underhållande. Föremålet har all anledning att känna sig hedrad i den himmel hon inte trodde på.

Ett kvinnoliv i böckernas tecken

Kulturpersonligheten Klara Johansons liv tecknas gediget och elegant av Carina Burman i den i dag utgivna boken K J.