Ett krigiskt uppslagsverk

En ny bok:Jan Linder: Finlands fyra krig (Infomanager Förlag)När Sverige ställs inför prövningar av skilda slag kan vi i alla fall tänka på att vi under snart 200 år varit förskonade från reguljära krig. Hur helt annorlunda har inte utvecklingen varit i våra nordiska grannländer, särskilt i Finland.Historikern Jan Linder har nu skrivit en bok om Finlands fyra krig, alla utkämpade på 1900-talet. Fyra, säger någon med viss förvåning. Vilket är det fjärde? Till detta vill jag strax återkomma.Laddad benämningDet första, som utkämpades 1918, kallar Linder ganska fyndigt "Frihetskriget som var ett inbördeskrig". Blotta benämningen på det har varit och är kanske ännu mycket laddad i finländsk historieskrivning. Beroende på var man har sina sympatier har man talat om det som "Frihetskriget" eller "Klasskriget" eller "Inbördeskriget". Det svåra för dem som försvarat de vitas politik har varit den oförsonliga bestraffningen av de röda. Åtskilliga arkebuserades medan andra forslades till omänskligafångläger, där de dog i spanska sjukan och andra farsoter. Detta hemska försöker alls inte Linder fördölja, tvärtom. Men han påpekar, att om inte Mannerheim segrat den gången hade säkert Finland varit en delrepublik inom Sovjetunionen fram till 1991. Han instämmer i Max Jakobsons bedömning att ryssarna nog kunde tåla ett borgerligt tystlåtet Finland men inte en självständig socialistisk grannstat. Som alla sekterister fann kommunisterna en kättare vara betydligt farligare än en motståndare.Att Finland klarade sin självständighet den gången kan man enligt Linder till stor del tacka tyskarna för. Utan deras militära insatser hade frigörelsen inte varit möjlig. Men att de av många 1918 upplevdes som befriare skulle å andra sidan skapa ett nationellt beroende, som kom att få sina olyckliga följder under fortsättningskriget.Sveriges hållningDet andra kriget, vinterkriget 1939—1940, kallar Linder det "heroiska", något som väl åtskilliga kan instämma i. Ald-rig har entusiasmen för Finland bland rikssvenskar varit så stor. "Värnande det som är vårt står nu vår yngste bror", läste Gunnar Mascoll Silfverstolpe i radio på nyårsnatten. Men att vårt land, när det kom till kritan, inte gjorde så mycket, har av många svenskar upplevts som ett svek. Maria-Pia Boëthius har skildrat detta trauma i debattboken Heder och samvete. Linder menar emellertid att om svenskarna skulle ha gripit in med trupper hade det inte gjort önskad effekt. I slutändan hade det blivit en katastrof inte bara för Finland utan också för Sverige.Att de finska styrkorna i början av kriget lyckades göra så effektivt motstånd berodde på att ryssarna ringaktade deras effektivitet. Det skulle bli en lätt match, menade de. Sovjetledarna trodde också att den "regering", som de tillsatt i Terijoki under kommunisten O V Kuusinens ledning och med vilken de började "förhandla", skulle attrahera arbetare och bönder i Finland. En katastrofal felbedömning.Tysklands angrepp en chockDet krig som startade vid midsommartid 1941 kallar Linder "Olyckliga fortsättningskriget". Däri kan väl de flesta bedömare så här efteråt instämma. För svenskarna, som i regel fruktade tyskarna och avskydde det som Hitler stod för blev det en fruktansvärd chock. För min del minns jag med vilken förvirring i sinnet jag som elvaåring den soliga söndagsmorgonen hörde TT-budskapet om att Tyskland angripit Sovjet tillsammans med "finländska bröder". Var detta möjligt? Osäkerheten präglade också den svenska statsledningen och mycket har skrivits om "Midsommarkrisen".Linders fjärde finska krig är det "Bedrövliga Lapplandskriget". Med detta förhåller det sig på följande sätt. När Sovjet definitivt segrat i fortsättningskriget slöts stillestånd i september 1944. I avtalet, som naturligtvis helt dikterades av ryssarna, förband sig Finland att demobilisera sin egen armé. Dessutom skulle Finland kräva att de tyska armédivisioner, som fanns i landet, sammanlagt omfattande 200 000 välrustade soldater, skulle köras ut. I de södra landskapen gick det relativt smärtfritt men i Lappland och på Nordkalotten blev det värre. Antalet stupade där uppgick några tusen finländare och tyskar, sammanlagt.Omfattande materiell förödelseDet kan makabert nog synas litet, med tanke på de miljoner som dog i andra världskriget. Den materiella förödelsen i området var emellertid mycket omfattande. Varje krig är, det måste understrykas, ett misslyckande. Men Lapplandskriget var sällsynt "onödigt", eftersom den stora kraftmätningen på den europeiska kontinenten redan i realiteten var avgjord. Något som säkert alla, politiker som militärer, vid det laget visste.Linders bok är modest till omfånget, knappt 200 sidor. Man kanske kunde kalla den ett krigiskt uppslagsverk. Men författaren begränsar sig inte till torra fakta utan analyserar, diskuterar och — som det bör ha framgått — tar gärna ställning. Hanär dessutom kunnig och välskrivande, varför den lilla boken rekommenderas den som vill veta mera om vårt östra grannlands stundom grymma 1900-tal.