När Hassan Loo Sattarvandis Still utkom 2008 talade kritikerna om en bok vars driv var hat och hämnd. En bok som på drogrusigt, sömlöst språk ville vända diskussionen om etnicitet till att handla om klass.
Belägring är nästa pusselbit, ett annat utsnitt ur samma värld fast femton år tidigare. Genom Caspian, bekant från Still, skildras en dag i högstadieskolan. En skola som jag misstänker inte har ändrats mycket sedan romanens 90-tal. Det vill säga, det är bara lärarna som skrattar åt Shakespeare, och i skolmatsalen tappar någon en tallrik och alla applåderar.
Liksom Still handlar Belägring om maktlöshet och kollektiv ångest. Kanske finns det ett ”Bortom” att längta till, men vägen dit är hopplös, och går inte att se. Välmenta, valhänta försök från exempelvis lärare att frilägga denna väg (”du kan komma lite längre i livet”, ”du kan komma vidare genom skolan”) kan inte tas på allvar. För inga trovärdiga hjälpare finns, bara människor som är falska och äckliga och dem spelar man med, säger det som de vill höra (”Det spelade liksom ingen roll vad han skulle säga, jag skulle ändå inte börja engagera mig i hans klassrum”)
Men samtidigt som lärarnas språk genomskådas, tycks berättelsens gestalter sakna ett eget, och längtan till ”Bortom” kan oftast inte formuleras mer tydligt än ”jag är bara trött på allt”. Som Alejandro Leiva Wenger, och många med honom, har visat tycks litterära berättelser om människor som saknar språk kräva en stil som underminerar just språket. Sattarvandi ansluter sig till denna tradition, men kanske gör han det inte tillräckligt.
Formen för Belägring är ett telefonsamtal till ett namnlöst, halvt anonymt Du, för vilket Caspian beskriver den skoldag som ska sluta i katastrof. I detta samtal uppstår en ironi som är oundviklig, men som på grund av textens realistiska anspråk ändå blir lite besvärande. För även om Caspians språk är uppbrutet, förvirrat och tungt av slang och undertext, formulerar han sina känslor och sin maktlöshet med så tydlig precision att han tycks ha genomskådat sin situation helt och hållet. Konsekvensen blir att frustrationen över allt det återhållna som inte kan sägas skorrar aningens aning falskt.
Men den främsta styrkan i Belägring, det svåraste, hopplösaste och otäckaste, handlar kanske inte ytterst om språk eller krig mellan klasser, utan om explosiv och aggressiv sexualitet. Sattarvandi ställer effektivt den stålhårda pojkkroppen med vapnet i handen mot feta flickor som ser ut som hundar i ansiktet och har äckliga bröst och äckliga skratt. Han visar hur den, av Caspian högt hållna, gemenskapen med vänner också innebär hot om att bli straffknullad, innebär våldsamma, sexuellt laddade lekar, och en kollektiv rädsla för att skyllas för bög och misshandlas.
Skildringen av det homosociala i machorollen blir Belägrings gravitations- och smärtpunkt och är både dess mest helgjutna och intressanta motiv.