Sirius nos? Ingela Strandbergs nya bok har en gåtfull titel. Men jag ska ge en liten ledtråd. Sirius är en hund – Sirius kallas också Hundstjärnan - och bokens tysta stjärnhimlar välver sig över Rimeton i Halland där den gamla långvågsstationen finns, vårt minst kända världsarv. I den tunna boken döljer sig ett av de mest spännande och vidsträckta lyriska landskap jag stött på de senaste åren.
Om detta vore film skulle vi kalla den noir. Somligt liknar amerikansk independentfilm. Ibland kan man komma att tänka på den mer svärtade delen av countrymusiken. När Ingela Strandberg sjunger visor (finns på Spotify) anknyter hon dock mera till svensk mainstream.
Hon har mycket riktigt förbindelser över Atlanten precis som radiostationen hemmavid. Ett par böcker finns på engelska, och hon skrev för längesen en roman i amerikansk miljö. Däremot har hon aldrig, trots fyrtio års skrivande, fått den uppmärksamhet i svensk offentlighet som hon förtjänar. Våra metropoler är ibland mycket självupptagna och ser inte vad som finns runt knuten.
Strandbergs poesi vistas helst i utkanterna. Där, säger hon, är det lättast att rymma ”till en ko eller till en häst, / eller till himlavalvets urtystnad”. Djuren och stjärnorna är hennes närmsta vänner. Hon hävdar med bestämdhet att också de såriga utmarkerna är värdiga livsplatser. Man kan spekulera om vad som hänt, och jag lägger ingen som helst värdering i det. Men kanske kan hennes existentiella landskap vara det som blir kvar när en raggarkultur eller något annat felslaget uppror mist sina fysiska attribut.
Nu är det mycket senare i livet: ”Jag drar ut / gammal taggtråd ur blodet.” Det finns egentligen bara några kor, hästar (en är blå som hos Chagall) och en hund kvar – diktjaget gillar egentligen inte hundar. Och en stjärnhimmel – hon kallar den ”stjärnkrossen”. Människor dör undan. Ändå är den minimala spelplatsen stor nog för medkänsla, längtan, uppror och kärlek. ”Skulhinken” kan svämma över av månsken.
Inatt bor vi under
ett gyllene horn.
Hela natten råmar.
I ett sista samtal med hunden talar diktjaget om ”järn och guld / och en helvetes ensamhet”. Det som imponerar mest i denna bok är den medvetna reduktionen av livsvärlden till en bit ganska tråkig mark där det kosmiska dramat kan utspela sig utan att spränga de snäva gränserna. Textens ärlighet är lika hänsynslös som dess skönhet.