En tjock och rikt illustrerad bok i stort format om ett enda hus i Uppsala – är det inte att ta till i överkant? Gällde det Slottet eller Domen vore det begripligt, även om dessa båda historiska byggnader redan ägnats ett flertal böcker. Men Universitetshuset! Så sent som 1987 utkom en diger skrift till hundraårsminnet av husets invigning. Vad finns att tillägga i dag?
Svaret lyder: en historik över husets användning, vad som vid diverse bemärkta tillfällen tilldragit sig inom dess murar, alltifrån pampiga ceremonier med höghattade och ordensprydda herrar i långa rader till hetsiga debatter i aktuella politiska och ideologiska frågor.
Detta grepp på ämnet visar sig synnerligen fruktbart, och idéhistorikern Carl Frängsmyr har ställt samman en krönika som är både underhållande och lärorik.
Krönikan omspänner åren 1877, då Universitetshuset högtidligen invigdes, till 2012, alltså 125 år. För vart och ett av dessa år har Frängsmyr valt ut ett evenemang och ägnat det vad han kallar en miniessä.
Det är de officiella tillställningarna som dominerar: Jubelfesterna till Gustav II Adolfs och Carl von Linnés minne, celebra gäster som Nobelpristagarna Tagore och Camus, potentater som påven Johannes Paulus II och FN:s generalsekreterare Kofi Annan.
Men däremellan får vi vara med när universitetsaulans lutande bänkrader förvandlas till ett enda plant golv för banketter eller kårbaler.
Intressantast är de många offentliga debatter som hölls i aulan eller lärosal X om filosofiska, politiska, teologiska och allmänt aktuella frågor.
Sexualmoral var ett återkommande ämne som alltid lockade stor publik. I november 1931 var det ”Äktenskapsfrågan” som drog så många åhörare att den från början tilltänkta lokalen på Östgöta nation måste ersättas med aulan. Sedan platsbytet meddelats vidtog enligt UNT:s reporter en ”språngmarsch för de omkring 1 200 debattdeltagarna längs Trädgårdsgatan upp till Universitetshuset.” Först vid midnatt drog ordförande streck för debatten.
Något lugnare gick det till när biskop John Cullberg tjugo år senare inledde en debatt om ”Kyrkan och sexualmoralen”.
Grundläggande ideologiska frågor aktualiserades gång på gång av den liberalradikala studentföreningen Verdandi – väl att skilja från en annan förening med samma namn som hade folknykterheten på sitt program.
En den moderna liberala tidens man var dansken Georg Brandes som 1889 besökte Uppsala där han hyllades som tankefrihetens försvarare.
64 år senare anordnade Verdandi en debatt över ämnet ”Behöver överheten övervakas?”
Den som vid det tillfället lockade flest deltagare var författaren Vilhelm Moberg som ”började med att beklaga att den fria debatten höll på att dö ut i vårt land”. Den övervakning han efterlyste hade aktualiserats av en rad rättsskandaler knutna till namn som Kejne och Haijby. Moberg var inte en man som skrädde sina ord.
En av vårt lands främsta provokatörer vid mitten av förra århundradet var filosofiprofessorn Ingemar Hedenius. Med sin bok Tro och vetande retade han gallfeber på prästerskapet och även många lekmän. Ur publiksynpunkt var det tacksamt att engagera honom som debattdeltagare och han framträdde flera gånger i den rollen.
Den 3 oktober 1949 drabbade han i aulan samman med högt kvalificerade företrädare för teologi och kyrka, och en dryg månad senare var det dags igen, den gången i lärosal X.
Och vem var det som vann?
I det längre perspektivet framstår Hedenius som segraren. Hans fräna angrepp bidrog till att reducera den ärevördiga teologiska fakulteten till en invalid med tvivelaktigt vetenskapligt rykte. Försöket att avskaffa även religionen har däremot visat sig förfelat.
Slutligen en viktig detalj i Universitetshuset inre som kunde ha förtjänat omnämnande. Så länge husets salar ännu användes för vardagliga ting som föreläsningar spelade den stora hallklockan en viktig roll.
Med sina fyra mindre slag mellan de kraftiga heltimmesslagen som hördes tydligt även genom stängda dörrar gav den konkret innehåll åt begreppet akademisk kvart: en föreläsning som annonserats att börja hel timme satte i praktiken i gång först 15 minuter senare och förväntades sluta efter exakt 45 minuter, det vill säga vid nästa heltimmesslag.
Jag minns en provföreläsning för en ledigförklarad professur med de sakkunniga bänkade längst fram i sal X.
De stipulerade 45 minuterna närmade sig sitt slut och talaren harklade sig inför en sannolikt väl repeterad retorisk slutkläm.
Just då slog klockan sina mäktiga slag och medan den stackars talaren nervöst försökte få till ett improviserat slut reste sig en av de sakkunniga och lämnade salen med avmätta steg.
Tablå!