Ett småcharmigt tidsdokument med tydlig lokal färg har Christer Johansson åstadkommit med sin bok om åren i The Nashmen, popgrupp från Uppsala på 1960-talet. En våg av popmusik svepte över landet under detta decennium, med inspiration från internationella namn som The Beatles och Rolling Stones, men dessförinnan också förebilder i den instrumentala gitarrpopen och grupper som The Shadows och svenska The Spotnicks som nådde framgångar långt utanför hemlandet.
I myllan av alla lokala popgrupper som uppstod i källare, skolor och på fritidsgårdar fanns The Nashmen, inte på långt när lika framgångsrika som de stora svenska popstjärnorna på den tiden, men ändå med turné till Tyskland, samt några singlar och Tio i Topp-placeringar på meritlistan.
Kanske inte mycket att bygga en biografi på, men styrkan i Johanssons bok som är skriven i romanform är den pojkaktiga jargongen i replikväxlingarna och insiderskildringen av bandets tillkomst, dess spirande ambitioner och entusiasm, men också bekymmer och påfrestningar när verkligheten kommer ikapp. De flesta som någon gång plockat upp ett instrument i ett lokalt band torde känna igen sig.
Och det är nog inte ovanligt att ta beslutet att starta band, och skaffa instrument, innan man ens lärt sig spela. Så är det för Christer Johansson och hans kompisar som till en början sliter med att lära sig "Gamle svarten" och andra låtar i instrumentala gitarrversioner, innan man går över till rythm and blues-baserad pop med inspiration från grupper som Rolling Stones (som man ser på Tennishallen i Stockholm).
Debuten sker på Funbo Godtemplargård, något år senare spelar man på Nannaskolan tillsammans med Hep Stars. En hel del Uppsalamiljöer skymtar förbi i boken - som Rulfs musikaffär, där fotot tas till The Nashmens första singel. Här finns också föräldrarna som ställer upp och bidrar med pengar till instrument, men blir mindre förtjusta i sönernas långhåriga frisyrer och popkläder, samt oroliga för att popmusiken ska gå ut över skolan. I boken citeras en insändare i UNT som ett tidstypiskt exempel på de äldres attityd till ”det tredje könet, långhåriga neutrum i de löjligaste pajasuniformer”.
Uppsalamusikern Lars Erstrand hjälper till att ordna skivinspelning, The Nashmen får framträda på ansedda pophak som Nalen i Stockholm. Men bandets ekonomi är inte den bästa, och efter en äventyrlig turné till Västberlin bestämmer sig Christer Johansson för att sluta - han som verkar vara mer realistisk än andra i bandet. Det är ingen märkvärdig bok han åstadkommit, men en trivsamt okonstlad skildring av det typiska popbandet från 1960-talet, med det självupplevdas genuina prägel.