Ett geni på fallrepet

Genialitet och kriminalitet hör ihop, åtminstone enligt vissa riktningar inom den romantiska bohemestetiken. Håller vi oss enbart till sven ska diktare är urvalet begränsat. Galgfågeln Wivallius satt många år på fästning, slarvern Bellman på gäldstuga och Vilhelm Ekelund gick i landsflykt för att undgå straff för att i fyllan och villan ha slagit en länsman på käften. Och så Carl Jonas Love Almqvist, en av de svenska 1800-talslitteraturens centralgestalter som flydde landet med åtal för giftmord och växelbedrägerier hängande över sig. Var han skyldig eller ej? Och i så fall: var han vid sina sinnens fulla bruk?

Det är frågor som sysselsatt forskningen i drygt hundra år och det senaste och bäst underbyggda svaret framlägger i vår den upsaliensiske litteraturprofessorn Johan Svedjedal i tredje och sista delen av sin stora biografi över Almqvist. Den omfattar tiden från 1841 fram till diktarens död 1866 och bär den ironiska titeln Frihetens rena sak. På omslagets porträtt stirrar en åldrad och landsflyktig diktare mot oss med tom och förtvivlad och smått galen blick.
Redan i de två föregående delarna, publicerade 2007 respektive 2008, imponerade Svedjedal med sin behärskning av ett synnerligen omfattande material: Almqvists egna och ofta långa skrifter, hans brev och en mängd andra dokument som behandlar hans roll i samtiden samt den voluminösa litteraturen om honom. I denna tredje del överträffar Svedjedal sig själv i dessa avseenden och drar full nytta av sina tidigare forskningar om 1800-talets svenska bokmarknad.
"Efter debatten kring Det går an hade Love lämnat Sverige för en några månader lång resa till Frankrike och England. Han återvände till Sverige i februari 1841 - en utskälld författare, en tjänstledig skolman, en präst utan tjänst i kyrkan, men också en litteratör med ny kraft i lungorna." Så börjar biografins tredje del som med noter och litteraturförteckning omfattar 560 sidor. Det var med andra ord en svår start på ett nytt decennium för Almqvist. Utskälld var han som författare till romanen Det går an, där han pläderar för fri kärlek. Med den som vapen angreps han av de konservativa inom kyrka, universitet och statlig förvaltning. Den med dagens mått mätt hovsamma liberalism Almqvist företrädde väckte då samma känslor hos de konservativa som den rödaste vänstern idag.

Privat upptogs hans 1840-tal av två var på sitt sätt lika energikrävande verksamheter, båda med syfte att säkerställa en hyfsad utkomst. Den ena var kampen för en fast statlig tjänst, och allteftersom den på punkt efter punkt ledde till nederlag blev den andra viktigare: brödskriveri. Som flitig medarbetare i Aftonbladet och som författare till allt omfångsrikare sensationsromaner drog han in tillräckligt för att försörja sig själv, hustru och två barn. Men konstnärligt sett var priset högt eftersom kvalitet fick stryka på foten för kvantitet. Författarhonoraren grundades vid den tiden på antalet sidor. Det estetiskt främsta verket han gav ut under detta decennium, sångcykeln Songes, hade tillkommit ett par årtionden tidigare.
Men bröd för dagen var inte nog. Han välvde stora planer. Bland annat underhandlade han med Aftonbladets ägare Hierta om att köpa hela tidningen. Till det behövdes kapitel. Varifrån? Här framlägger Svedjedal den högst plausibla teorin att Almqvists allt trassligare lånetransaktioner syftade till att få ihop pengar till den ansenliga köpesumman. Så råkade han i klorna på procentaren von Scheven och snart var karusellen igång med förfalskade skuldförbindelser. Det ena ledde till det andra. Under stigande desperation tappade Almqvist både sans och omdöme och kom på den huvudlösa idén att blanda arsenik i von Schevens havresoppa.

Omständigheterna kring dessa transaktioner är väl belagda i rättegångshandlingarna med tillhörande utförliga vittnesförhör. Svedjedal refererar det viktigaste i dem och den som är intresserad av fler detaljer kan gå till den välskrivna bok Cecilia Sidenbladh gav ut i höstas: Rättegången mot Almqvist, där hon på moderniserad svenska återger och kommenterar de centrala dokumenten.
Allt pekar på att Almqvist var skyldig. Varför skulle han annars under falskt namn fly ur landet? Om han fällts för mordförsök riskerade han dödsstraff. Svedjedal anser sig inte kunna fastslå hans skuld på alla punkter men ser ingen annan rimlig förklaring. Att, som somliga menar, påstå att Almqvist blivit direkt tokig saknar dock grund, men han verkar tidvis ha tappat kontakten med verkligheten.
Resten, åren som landsflykting i Amerika, får sitt beskärda utrymme hos Svedjedal och man kan inte annat än dela hans medkänsla med den stackare som gjorde vad han kunde för att tjäna ihop en slant att skicka hem till fru och barn - samtidigt som han ingick tvegifte i det nya landet. Hans litterära skapande under de år som återstod honom samlade han i ett väldigt, flertusensidigt och ännu inte fullständigt publicerat manuskript med titeln Sesemana. Sentida försök att se verket som ett föregripande av modernistiska stilgrepp eller ett slags ekelöfsk poesi i sak är vanskliga och Svedjedal behandlar dem försiktigt.

Svedjedals stil är välgörande fri från akademiskt pedanteri och litteraturvetenskaplig jargong. Klart och smidigt berättar och refererar han och kommenterar utan att framhäva sig själv. Då och då livas den sakliga tonen av överraskande metaforer. Om Loves - huvudpersonen omtalas genomgående så - chanser att få statligt anslag till utgivningen av en planerad ordbok heter det att de var "ungefär lika stora som att en varg skulle givits ansvar för övervakningen av fåraveln." Den jämna berättarlunken bryts ibland också av formuleringar av retoriskt snitt. Apropå Almqvists trista äktenskap och hans placering av hustrun Maria i Småland medan han själv var aktiv i Stockholm heter det effektfullt med den retoriska figuren kiasm: För paret Sara och Albert i Det går an "gällde det att kunna leva samman utan att vara vigda. Medan Love och Maria ordnade sina liv för att leva åtskilda utan att vara skilda."
Mer eller mindre dolda citat från modern poesi ger ibland snärt åt en sammanfattande reflexion. Som här, där den ekelöfska frasen återges helt utan citationstecken eller angivande av upphovsman: "Gift att dö eller drömmar att leva. Valet behöver inte vara absolut, inte så länge en person står för giftet och en annan behåller drömmarna." T.S. Eliots Det öde landet får ge färg åt inledningen på det kapitel som behandlar Almqvists katastrofår 1851: "Andra författares karriärer slutar ofta med ett pip. För Love skedde det med en skräll."
Allt som allt utgör Johan Svedjedals trebandsbiografi över skurkgeniet Love Almqvist ett storverk, både vad gäller den bakomliggande forskningsinsatsen och den väl avvägda presentationen av stoffet. En liten gardering ligger i verkets undertitel: C J L Almqvists författarliv. Det vill säga hans liv som författare, inte hans inre biografi - därtill är källmaterialet alltför magert. Inte heller hans verk som konstnärliga helheter. Till det hade krävts ytterligare ett par volymer. Den uppgift Svedjedal enligt underrubriken förelagt sig själv har han löst på bästa tänkbara sätt.

Ett geni på fallrepet

I den tredje delen av biografin över C J L Almqvist överträffar Uppsalaprofessorn Johan Svedjedal sig själv, skriver Staffan Bergsten.