På ytan ser allt ut som ”In Treatment”: en manlig terapeut får en svår kvinnlig patient som han börjar utveckla en besatthet kring, och han går i egen terapi hos en äldre, kvinnlig kollega och handledare för att bearbeta arbetsmetoder och förhållandet till den egna patienten. Alla som har sett tv-seriens första säsong lär få svårt att initialt låta bli att frammana bilden av Gabriel Byrnes Paul Weston, och hans minst sagt komplicerade relationer till patienten Laura och terapeuten Gina, under läsningen av Magnus Dahlströms ”Psykodrama”.
Men, det terapeutiska samtalet följer inte vår föreställda väg till insikt och läkning hos Dahlström. Här går processen baklänges; den ökade klarheten uteblir, till förmån för allt dunklare irrvägar. Den triangulära relation där huvudperson är både terapeut och patient i ett, blir successivt besvärligare och alltmer klaustrofobisk, till en gräns där ingen av dem vet vad som är vad. Där de alla skulle kunna vara framsuggererade ur ett enda medvetande, eller där den som förefaller vara frisk är den sjukaste och den som var sjuk kanske inte ens finns – åtminstone inte i sinnevärlden.
Magnus Dahlström drar med sig läsaren i denna nedåtgående spiral, rakt in i mörkret och förvirringen. När romanen är slut har jag ingen aning om vad som är dess sanning, jag har inte en susning om vilka av dess beståndsdelar som faktiskt är vad de synes vara och vilka som inte är det. Dahlströms förra roman hette ”Sken”, och det är en titel som lika gärna hade kunnat namnge ”Psykodrama”: allt är vanföreställningar och illusioner. Det är rejält obehagligt – precis som man kan vänta sig av Dahlström – men, det är också ganska tråkigt.
”Psykodrama” är mitt första möte med Magnus Dahlström, och jag tror att det är viktigt att det blir redovisat. Jag tillhör inte de läsare som hållit ”Papperskorg” (1986) och ”Fyr” (1987) som sönderlästa kultromaner, jag har inte tålmodigt väntat under författarens femton år av tystnad för att sedan bli golvad av återkomsten med ”Spådom” (2011). Däremot kan jag konstatera att om ”Psykodrama” är en roman som svarar mot hajpen, så är hajpen något överdriven.
Dahlström är noggrann; när han undersöker det terapeutiska samtalets verkningar gör han det grundligt. Det innebär att samtalets rundgång, dess cirklande kring kärnan som ska blottas trots att den kanske inte överhuvudtaget existerar, redovisas i detalj. Kvinnan som kommer till terapeuten lider av minnesförlust. Om den är reell, påhittad eller bara finns i terapeutens eget huvud förblir oklart, men grundförutsättningarna är dessa: hennes familj, en make och två barn, har brunnit inne. Hon är där eftersom en möjlig rättegång väntar – är det hon som satt eld på villan?
Dessa tre icke namngivna personer, de två terapeuterna och kvinnan som överlevt en brand, befinner sig som i ett slutet rum. Allt som finns är deras tankar och bristfälliga minnen. ”Psykodrama” fångar det ”gastkramande i ordens makt”, står det i baksidestexten. Det är riktigt. Det terapeutiska samtalet används för att leda och förleda, till dess att all rim och reson är upplöst. Men, det är som när en blind leder en blind: ingen ser bättre än någon annan vilken väg som kan vara lämplig att gå. Olusten som kommer av att som läsare åka med i denna lågintensiva skräckberättelse, är intressant i sig och ingen kan ha något att invända mot Magnus Dahlströms remarkabla förmåga att försätta läsaren i ett nästan utomkroppsligt tillstånd. Men när förtrollningen bryts och jag blir mig själv igen kan jag konstatera att detta obehag var allt ”Psykodrama” gav mig – och det räcker inte.