Ett försök att slå sig fri

”Författare drömmer varandra.” Bättre kan man nog inte beskriva Ulf Erikssons roman Kortfattad besvärjelse av taxichaufför. Den är ett av många försök i författarskapet, kanske det djärvaste, att slå sig fri från den slöa realism som dominerar samtidsromanen, åtminstone den sort som är kommersiellt tänkt.

Boken består av en flytande samling berättelser och essäer som ständigt förgrenar sig och flyger in i varandra som papperssvalor. Upphovsmannen till många av dem sägs vara (den säkerligen fiktive) författaren Edgar Topos. Andra högst verkliga författare som Lars Ahlin och Tomas Tranströmer är alldeles okända för bokens berättare. Men kanske är det hans väninna Pascale Area som låtsas vara Topos.

Och kanske finns alltsammans bara inuti ett ensamt jag, ett jag som under Orions stjärnbild försöker härleda en trovärdig och uthärdlig bild av världen. Bokens splitter är en anamorf bild, en bild som bara blir avläsbar i en spegel.

Det hela är lika krångligt och underhållande som tänkvärt och omöjligt att referera. Läsaren ger sig in i alla dessa parallella världar på egen risk. Ett exempel på vad som kan hända är att man utan möda kan klättra genom en plasmaskärm och befinna sig på en öde tropisk strand. Visserligen är detta en science fiction-konvention, men Ulf Eriksson utnyttjar den för alldeles egna syften.

När man skall tillbaka från Robinson-ön klättrar man in i lägenheten igen via något som liknar Lars Vilks skulptur Nimis. Det finns en spindelvävstunn humor i boken som avslöjar sig för den uppmärksamme och uthållige besökaren.

Utanför ett cylindriskt höghus i en avlägsen förort finns en halvt medeltida miniatyrby där ett stycke ur Tranströmers Östersjöar sätts i scen för att sedan virvla bort som rök. Scenen kunde ha varit hämtad ur någon av Lars Gustafssons mer fantastiska romaner, och därmed kan man peka ut en av många förebilder till den icke-naturalistiska romankonst som Ulf Eriksson ägnar sig åt.

Det finns i romanen en ganska tunn love story – lika abstrakt som Pascale Areas avhandling i topologi – och ett par historier om brutna relationer mellan fäder (båda taxichaufförer) och döttrar som kan likna en vanlig intrig, men det är inte intrigen som är bokens huvudsyfte utan meditationen över vad det innebär att vara människa. Texten vetter både mot fenomenologisk filosofi och – kanske intressantare – ett slags visionär samhällskritik. Genom att skruva lite på optiken blir våra välbekanta städer till både lockande frihetsplatser och totalitära labyrinter.

Ulf Erikssons värld är flytande och ganska fri från ideologiska loggor. Den har en borrande envetenhet i sitt hävdande av den ensammes rätt och skyldighet att forma sin värld tillsammans med alla andra ensamma.

Vi är alla en slags Robinson Crusoe som strandat på var sin ö, och vi utbyter tankar om vad vi där varit med om. Den plats vi använder för detta samtal kallar vi litteratur.