Ett försök att skildra tidsandan

I ett oglamouröst hörn av en stor dataspelstillverkare i Vancouver sitter sex programmerare mellan 25 och 30 och ser sina liv rinna bort. Samtligas efternamn börjar på J och deras lilla konglomerat av cubicles har därför döpts till jPod.
De sex har missat it-bubblans pengaregn och harvar nu dag och natt med själsdödande spelprogrammering, utan något verkligt hopp om att komma vidare i karriären. I stället lever de genom internet. De googlar reflexmässigt allt och beställer hem obskyra vintage-konsumtionsvaror. Så gott som all vaken tid tillbringar de på jobbet, där de försöker jobba så lite som möjligt. I stället ägnar de sig åt att skriva kärleksbrev till Ronald McDonald, saluföra sig själv på eBay och referera till Simpsons. Som en av karaktärerna konstaterar - de har alla utvecklat en slags lätt autism.

När berättelsen börjar är de djupt involverade i ett nytt skateboardspel. Men till deras förfäran vill företaget plötsligt introducera en barnvänlig "karismatisk sköldpaddskaraktär" modell Ninja Turtles, för att spelet ska appellera till hela familjen. De är bara att håglöst lyda order, trots att reptilen kommer att förstöra hela spelidén.
Deras konturlösa nördighet till trots, är personerna i jPod långt ifrån vanliga. Berättaren, Ethan, är inget undantag. Hans pappa ekonomen har sadlat om till skådespelare, men lyckas inte få en talroll ens i de uslaste reklamfilmer. Hans mor är en till synes ordinär förortsmamma, men har en cannabisplantage i källaren och driver brutalt in obetalda skulder. Båda blir dessutom vänner med den stenrike och hjärtlöse maffiabossen Kam Fong som utan att fråga använder Ethans lägenhet som transitstation för sin flyktingsmuggling.
Douglas Coupland slog igenom 1993 med debutromanen Generation X. Sedan dess har framförallt Mikroslavar som kom 1996 haft ambitionen att med satir och ironi försöka fånga en slags zeitgeist. Och nu är det alltså dags för den iPod-frälsta Google-generationen.

Och det ska erkännas på en gång. jPod är en i långa stycken tråkig och meningslös bok. Det går förvisso att skildra trista kontorsmiljöer på ett engagerande sätt, brittiska tv-serien The office är ett lysande exempel, men det är inte kul läsning när fiktionen blir lika seg som verkligheten. Gänget i jPod för sida upp och sida ner den typen av nonsensdiskussioner som hjälpligt kan fördriva ledan när man väntar på till exempel en flygplats. Det är uppenbart att Coupland själv tycker att han är kul och fyndig. Jag har däremot mycket lätt att hålla mig för skratt. Storyns absurda vändningar och de putslustiga formuleringarna påminner ibland om Terry Pratchett eller en Douglas Adams ur form.
Vad värre är - Coupland säger egentligen ingenting fördjupande om generationen han satt sig att skildra. Det finns inget som vidgar perspektiven. Den tokroliga intrigen är hårt kryddad med varumärken och tidsmarkörer och Coupland viftar vilt med igenkänningsfaktorn som trollspö, men inget händer.
När han sedan introducerar den cyniske författaren Douglas Coupland, i ett illa taget metagrepp, blir det rent gymnasietramsigt.

Och att trycka över 60 sidor med talet pis första hundra tusen decimaler (där jPoddarna tävlar om att hitta den enda siffra som har ändrats) och andra lika meningslösa sifferkombinationer i samma syfte, gör mig bara indignerad över att träd avverkas för att massproducera sådan lappri.
Till bokens få förtjänster hör dock Couplands respektlösa inställning till narrativets form, vilken han visat i tidigare böcker. Han spränger in passager som liknar ett slags internets medvetandeström, där fragment av epost och mer seriös information blandas med spam och porr. De emellanåt collageliknande greppen antyder ett mer intressant berättande, men det känns tyvärr mer som "en kul grej" än genomtänkt.
Det är helt enkelt amerikansk mainstream-intellektualism när den är som sämst. Snygg och välformulerad, med antydningar om spännande insikter och bråddjup, men vid närmare granskning bara platt och utan originalitet. Måhända är Coupland elak nog att anse att han därmed gestaltat dem som är födda på 80-talet. Men det hade lätt räckt med en fjärdedel av de 460 sidorna för en sådan poänglös poäng.

Ett försök att skildra tidsandan

Peter Fröberg Idling är indignerad över att träd avverkas för Douglas Couplands nonsenslitteratur.